Vid arbetardemonstrationen i Ådalen 1931 sattes försvarsmakten in för att stoppa leden av strejkande. Resultatet blev en stor tragedi med fem dödsoffer, varav ett av dem var en kvinnlig åskådare, för övrigt. Därefter har det naturligtvis varit uteslutet att använda militär vid liknande tillfällen. Den har andra viktiga uppgifter.
Långt tidigare, 1917, var det hungerkravaller i Stockholm. Flera tusen arbetare hade samlats utanför riksdagshuset. Situationen var mycket hotfull – revolution även här som i flera andra europeiska länder? I huset fanns bland andra huvudstadens polischef och befälhavaren för en militärstyrka som avvaktade i bakgrunden, beredda att ingripa. När arbetarmassan tycktes vara på väg att storma riksdagshuset, höjde militärens chef armen för att ge anfallsorder. Poliskommissarien tryckte då ned armen. Anfallet uteblev dessbättre. Arbetarledare som Hjalmar Branting kontaktades och kunde lugna ner demonstranterna.
Kallblodighet och gott omdöme räddade situationen då.
Det präglar däremot inte de aktuella SD-förslagen som nu framkastats. De är rättsosäkra, för länge sedan utmönstrade eller allmänt obegripliga. Ska till exempel en duktig kvinnlig läkarstuderande kunna utvisas därför att en bror kraftigt misskött sig? (Citat: Anders Ygeman i TV4.) Kollektiv bestraffning, alltså.
Asocialitet – vad är det? Ska en person kunna förlora sitt uppehållstillstånd enbart på grund av misstanke om brottslighet?
Efter det som skett förstår väl de flesta att landets polisiära resurser måste förbättras. Det bör ske efter förslag från polisen själv. SD:s idéer leder inte framåt – bara bakåt.