Myndigheterna upprepar budorden: "Håll avstånd. Tvätta händerna ofta. Undvik folksamlingar." Vi ser med bävan hur dödstalen snabbt skjuter i höjden.
Alla i samhället drabbas. Evenemang, träffar, resor, allt ställs in. Samhället drabbas av en riktig pys-punka. Föreningslivet går mot sotdöden. Pensionärsföreningar, som exempelvis SPF Dacke i Mjölby, som jag själv tillhör, tvingas ta bort sammankomster och aktiviteter.
Veckorna går. Andra exempel är föreningar med seniordans, ibland kallad PRO-dans, med målgruppen 65+, som tvingas upphöra med verksamheten. Dessa eftermiddagsdanser för oss äldre är mycket populära, i varje fall i mellersta Östergötland.
Tillställningarna pågår under 3-3,5 timar, i princip onsdagar, fredagar och söndagar nästan hela året. Det blir i vart fall cirka 100 danser årligen inom ett område med en radie på 5-6 mil, räknat från Linköping. Ett mycket stort utbud således och platserna är folkparker, bygdegårdar, logar/danslador samt en skolmatsal.
Det här var en mäktig folkrörelse, i dubbel bemärkelse, som slogs i spillror i mars. Jag tänker särskilt på alla ensamstående och deras isolering. Den här rörelsen var en möjlighet att bryta den ibland. Att få träffas under angenäma former, dansa (trevligare sätt att motionera finns knappast!), fika, skämta om och ventilera varandras åkommor och sjukdomar, kort sagt allmänt struntprat. Härliga stunder, en lisa för kropp och själ.
Jag vill få tillbaka de här stunderna, åter dra iväg ut på dansgolven i Linköping, Hjulsbro, Fruktåker, Motala, Vadstena, Väderstad, Västerlösa, Östra Tollstad och Löfstad loge. Inför varje tillställning, för mitt inre, upprepa mantrat: "Om framtiden vet jag inte ett dugg, mer än att, de närmaste timmarna blir det foxtrot, tango och bugg."
Men jag är smärtsamt medveten om att det här kommer inte att bli som förr. Vi äldre är den sista gruppen i samhället som får restriktioner hävda, av förklarliga skäl. Och att dansa kind mot kind uppfyller ingalunda kriteriet för fysisk distansering. Sista dansen kanske redan är avverkad? Hemska tanke. Men coronapandemin är här för att stanna. Länge. Det riktiga livet tar slut. Finito.
Resterande tid framstår alltmer som enbart en transportsträcka till graven? Överdriven svartmålning? Kanske. Eller inte.