Vi är vårdnadshavare som haft en heltidsmentor, för vårt barn under dennes tid på högstadiet. Det har varit bra att mentorn funkat som en kompis i korridoren. Men där tar de positiva delarna slut för oss som vårdnadshavare.
När utvecklingssamtalen närmat sig har det varit svårt att få till en tid som passat oss och mentorn. När vi senare frågat om vårt barn på lektionstid och i vissa ämnen har vi inte kunnat få svar alls hur hen funkar eller beter sig. Mentorn svarar att om det är några problem så får jag det till mig. Vårdnadshavaren vill ju dock veta vad som funkar bra också. Bara för att vi har ett barn som inte har ett, enligt pedagoger, negativt beteende så har vi velat veta ändå.
Vi skulle också velat veta hur vi skulle kunna stötta vår tonåring om hen skulle kunna höja sina betyg. Detta har vi inte kunnat få svar på. Vi har också frågat om den sociala delen, men då har mentorn inte hört att det skulle vara några problem. Så det får vi inga utförliga svar på heller. Tonårstiden är ju en väldigt känslig tid.
När vi hade en mentor som hade en mindre antal elever i sin mentorsgrupp så upplevde vi att vi kunde få mer svar på hela skolsituationen, då mentorn även undervisade vårt barn i något ämne.
Vår tonåring har generellt varit nöjd med sin mentor, men hen har å andra sidan knappt "umgåtts" med mentorn.
Att läraren får mer tid för annat, när den får en avlastning av en heltidsmentor, har ju ett bra syfte i sig. Men i verkligheten behöver det funka bättre. Vilken lärare är det som får avlastningen egentligen? På högstadiet har tonåringarna så många olika lärare i alla fall. Skulle vi mejla alla ämneslärare om våra frågor, så tog vi ta deras tid i alla fall.