Corren blev en riksnyhet när man för några dagar sedan gick ut med beskedet om att man lägger ner sin kulturredaktion. Det är både häpnadsväckande och obegripligt och man skäms som mångårig Correnläsare. Och en ambitiös kulturredaktör har tvingats sluta.
Det är ju just kulturen vi måste slå vakt om i denna svåra tid vi lever i, den behövs mer än någonsin. Kultur är en viktig del av demokratin. Och den hotas ändå från olika håll: Politiker som inte vill hålla "armlängds avstånd", ökade hyreskostnader som kan tvinga institutioner som Nationalmuseum att stänga och flytta sina samlingar och mycket annat. Och naturligtvis ukrainakriget där utplåningen av kulturen satts i system av de ryska angriparna för att radera ut ett folks identitet.
Men jag har inte sett någon större reaktion mot detta märkliga beslut av Correns ledning. Finns det någon läsarundersökning som stöd för detta? Det bidrar inte till fler prenumeranter som man ju vill ha. Det är svårt att tro att det bara är ekonomiska motiv bakom en sådan drastisk förändring av Corren.
Kultur är ett begrepp som således under senare tid blivit alltmer aktuellt såväl i politiska som i tidningssammanhang. I detta lägger jag främst det humanistiska kulturbegreppet som innefattar litteratur, konst, musik, scenkonst och film, men även formgivning, arkitektur, lokalhistoria och liknande – således ett brett spektrum av olika kulturuttryck. Hur skall detta bevakas utan en kulturredaktion? Och finns nu kunskapen att bedöma och värdera sådant material på tidningen?
Det lär inte bli några fler kulturartiklar, det finns ingen som kan hantera och bedöma dem. Hur kan man tro att man kan bevaka kulturen med allmänreportrar? Inget ont sagt om dessa, men hur många har ett genuint kulturintresse och -kunnande? Så kan bara en tidigare sportreporter resonera. Jag vet också att anslaget till inköp av kulturartiklar har dragits ner.
Correns chefredaktör, med sin bakgrund som sportjournalist, har sett till att sportsidorna i Corren skötts exemplariskt med 4–6 välfyllda sidor dagligen. Det uppskattas naturligtvis av de sportintresserade. Men kostar säkert en del. Man undrar om det inte varit klokare att lägga ner sportredaktionen i stället och vid behov "snabbt mobilisera reporterresurser" vid fotbollsmatcher eller intressanta idrottsevenemang. Kulturen kan ju knappast bevakas på samma sätt.
Som trogen läsare av Correns kultursidor sedan ett 50-tal år har jag sett att dessa för det mesta hållit hög kvalitet för att vara en lokaltidning. Att arbeta med kultur kräver medarbetare med intresse och kunskap vilket genom åren också tydligt återspeglats där. Men nu ser vi slutet på detta.
För första gången sedan priset instiftades har Corren i år helt missat att rapportera om det välkända Övralidspriset. Det fick man läsa om i rikstidningarna i stället. Det är väl så det kommer att bli i framtiden.
Jag avslutar genom att citera Stina Opitz utmärkta artikel i Corren (16/10) om hur våra lokalpolitiker hanterar kulturen:
"Kulturskymning är bara förnamnet. Godnatt."
Arend Wallenquist
Svar från Corren:
Vi har alltså gjort en omorganisation där kultur- och nöjesredaktörernas tjänster flyttas över till gruppen med Linköpingsreportrar. Båda redaktörerna erbjöds att fortsätta där men kulturredaktören valde då att avsluta sin anställning. Jag beklagar det, men har självklart respekt för att han väljer en annan väg.
Vi ska även framledes ha en engagerande lokal kulturjournalistik, och i det ingår såklart kritik och debatt. Hur vi lyckas med det, med våra reportrar och våra frilansskribenter, kan vi utvärdera när det gått mer än tre arbetsdagar i den nya organisationen.
Vi ser över organisationen hela tiden på alla avdelningar. För en redaktion av vår storlek är flexibiliteten avgörande, ett exempel på det är att vi använder en sportreporter för att skriva om natur och klimat flera gånger i månaden. När det gäller just sporten så har den drabbats hårt när vi under året tvingats göra besparingar på produktion och distribution av papperstidningen. I och med att tidningen nu trycks klockan 20 i stället för 23 kommer kvällsmatcherna inte med i pappret, vilket skapat ett stort missnöje bland sportläsarna. Ett missnöje jag har all förståelse för men som jag förklarat tidigare så är det nödvändigt att papperstidningen bär sina ökade kostnader. Då kan vi använda den kraftiga digitala tillväxten till satsningar på journalistiken. Bland annat har vi under året gjort en betydande satsning på granskande journalistik, och förstärkt med en chef för den avdelningen, vilket såklart påverkar alla prioriteringar på redaktionen.
Du jämför hur många sidor avdelningarna har i papperstidningen. Sporten har hittills i år haft 1232 sidor och kultur/nöje 814. Sporten har alltså 50 procent mer utrymme i pappret. Den differensen har minskat betydligt de senaste åren, för tio år sedan hade sporten betydligt fler sidor än i dag.
När det gäller Övralidpriset så hoppas jag du läste det stora reportaget vi hade om pristagaren Bo Lindberg när denne offentliggjordes. Varför prisutdelningen ett par månader senare inte bevakades vet jag inte, men jag utgår från att vi gjorde vad vi kunde för att lösa det.
Alla läsare är förstås alltid välkomna att höra av sig om innehållet, men extra intressant om ni som följer vår kulturbevakning hör av er i början av nästa år och återkopplar kring det vi gjort från och med nu.
Christer Kustvik, chefredaktör