Brydde era föräldrar sig om er när ni var små, och fick ni den kärlek och trygghet som ett barn har rätt till? Kände ni att ni var viktigare än allt annat för dem och att de därför hade ”koll” på er, kanske ännu mera när ni sedan växte upp och blev tonåringar?
Hur kände ni, när ni själva blev föräldrar och höll er lilla varma och gosiga unge för första gången i famnen? – Stolthet? Kärlek? Rädsla, för att något kanske skulle kunna hända det lilla pyret?
De här små gullungarna har vuxit upp nu till ungdomar i tonåren och det verkar som de halkar in på en farlig väg. Det är era barn och ni tycker väl lika mycket om dem idag, som när de precis hade kommit till världen, eller? Det är lika viktigt att ge kärlek och trygghet i den här åldern. Man är inte snäll när man inte vill ta en konflikt och man visar ingen omsorg om dem när man inte bryr sig om vad de har för sig. Ställ lite krav på dem, visa att ni är intresserade av vad de har för sig genom att ställa lite frågor (ibland besvärliga för dem) och visa er ute bland dem på kvällarna. Det kanske känns lite ”skämmigt” för en del av dem, men samtidigt förstår de ju, att ni gör det för att ni bryr er om dem och för att de är viktiga för er.
Precis det här har vi, som nu är mor- och farföräldrar också gått igenom. Vi gjorde det för att vi älskar er, våra barn, och för att ni är värdefulla för oss! Hoppas att era barn känner att de betyder lika mycket för er