Linköpings kommun behöver förebygga och motverka segregation, drogberoendet i allt lägre åldrar, lärarbristen, den ökande personalomsättningen i skolor och förskolor, ångesten och otryggheten bland barn och ungdomar. Är beslutet att lägga ner små skolenheter och satsa på storskalighet rätt väg att gå?
• På vilken forskning grundas besluten att lägga ned små skolenheter?
• Finns det en transparent konsekvensbeskrivning och riskanalys inför besluten?
Ja, visst ja – vi behöver spara eller ursäkta, använda kommunens resurser bättre, vilket är ett gott syfte.
Att tomma skolor kostar pengar är okej för barn- och ungdomsnämnden, då någon annan nämnd eller kommunalt bolag betalar hyran eller står för förlusterna. Hur var det nu igen, det vi förlorar på gungorna tar vi igen på karusellerna, eller? För mig som kommuninnevånare och farmor är det inte alls okej med denna karusell, spara inte in på våra barn och ungdomar – de är allas vår framtid.
Elias Aguirre (S) tror att när utvalda skolor läggs ned och de återstående ”fylls upp” ökar möjligheten att rekrytera personal. Känner mig inte trygg med politiker som ”tror”, framför allt inte när det gäller barns och ungas framtid. Jag vill höra att ansvariga politiker grundar besluten på kunskap och gällande forskning, trots det tuffaste ekonomiska läget på 30 år.
Finns det inga alternativ till stora skolenheter betalar jag gärna en krona till i skatt (min låga pension till trots), om kronan oavkortat går till att förbättra förutsättningarna och framtidstron för våra barn och ungdomar. När jag promenerar runt i vår stad ser jag allt fler privata villor med pool eller projektering för pool, det finns vad jag kan se flera som har möjlighet att ge lite av sitt överskott och lämna en extra skattekrona till investering i barnen, allas vår framtid.
Segregation, drogberoende i allt lägre åldrar, lärarbrist, ökad personalomsättning i skolor och förskolor, ångest och otrygghet bland barn och ungdomar kan förebyggas och motverkas med bland annat mindre enheter där lärare och annan personal trivs, har möjlighet att se varje barn och också orkar och känner sig trygga med att sätta gränser när det är nödvändigt.