Manliga spelare och ledare som verkar inom lagidrotter har säkerligen upplevt jargongen av sexuellt och kvinnoförnedrande språkbruk utan att uttala en avvikande synpunkt. Grupptrycket blir för stort. Ofta är det någon form av informell ledare, ”viktig spelare”, som håller i taktpinnen.
Det är dags för sportjournalister att i sitt jobb även bevaka den kultur och värdegrund som finns inom det lag de gör reportage om. Tyvärr är det näst intill omöjligt att hitta någon form av kritisk granskning från sportjournalister om kulturen inom elitidrott.
Reportage i min lokala tidning kring elitlaget i ishockey kan ses som hejaklack till laget och dess spelare. Ofta varvas inslagen med hemmahos-reportage hos någon framträdande spelare.
Det verkar som om rädslan att bli utesluten från intervjuer med framträdande spelare resulterar i självcensur. Ser fram mot någon sportjournalist som med öppna ögon granskar kulturen inom elitidrotten. Olof Lundh har gjort några försök.
Christer Larsson
Svar
Att vi skulle bedriva någon "hejarklacksjournalistik" kring LHC får stå för dig Christer och det känns onekligen som ett svepande påstående utan konkreta exempel. Vi på Corren granskar LHC enligt det objektiva uppdrag vi har och där ingår naturligtvis att titta på hur klubben jobbar med – och följer – sin värdegrund.
Förekomsten av machokulturen inom idrotten är, precis som du skriver, ytterst beklaglig – och för att motarbeta den mossiga kulturen har vi alla ett ansvar att lyfta fram och diskutera konsekvenserna. Inte minst vi journalister, det har du helt rätt i.
Ser också den stora betydelsen av att diskutera förbyggande åtgärder och sätta ljuset på hur ungdomar uppträder i olika miljöer, så som i omklädningsrum och i tidiga tävlings- och träningssammanhang.
Där spelar exempelvis organisationen "Locker room talk" en viktig roll, och om deras viktiga arbete har vi också skrivit vid ett antal tillfällen. Budskapet tål förstås att upprepas flera gånger om och det tar vi med oss i vårt arbete, det lovar jag.
Peter Mildaeus, sportchef Corren