I slutet på vecka 49 kom också beskedet att Linköpings kommun kompenserar för det uteblivna stadsbidraget, pengar som skulle gå till att minska barngrupperna i utsatta området. Och jag tackar för kompensationen, det drogs en lättnads suck när vi fick veta att de flertal tjänster som skulle entledigas som resultat av en minskad inkomst inte kommer göra det. Den minskade inkomsten beror till stor del av bristande barnunderlag, troligen på grund av pandemin. Men också på det uteblivna stadsbidraget. Så tack! Men jag, likt många andra i yrket undrar var plötsligt 50 miljoner kom ifrån?
För jag har kollegor som skriker efter hjälp! Vi har barn i våra grupper som behöver extra stöd; där processen att få stöd är lång och ofta temporär. Jag har kollegiegrupper där en av tre måste vara med ett enskilt barn medan övriga är med resterande 17–22 stycken. Det blir otroligt såbart när vi till exempel ska ta ut raster, sjukdom eller vi har fler i behov av stöd. Är det meningen att jag ska ha kollegor som mår dåligt för de missa hårdhänta situationer? Är det meningen att vi ska gråta av otillräcklighet?
Vi får höra att vi ska ”sänka nivåerna, sänk ribban för era krav”. Men om ribban redan känns så låg det kan bli och fortfarande innehålla pedagogiska verksamhet, hur lågt ska vi sänka den? Hur mycket ska vi tumma på kvalitet, vår yrkesstolthet? Vill vi inte ha en 5-stjärnig utbildning där alla barn får bli sina smartaste jag? Det är väl därför vi jobbar där vi gör? Och vi kan anpassa våra miljöer och verksamhet, schema, väggar och material till förbannelse. Men till slut går det inte! Det måste in en personal, vars enda jobb är att stötta barn i behov av stöd som inte mår bra i större grupp.
Systemet för hur stöd till enskilda barn fungerar måste göras om! Det kan inte vara beroende på ett enskilts områdes budget, beroende på hur många barn som är inskrivna. Mina chefer gör det bästa av en svår situation helt enkelt, det måste finnas andra lösningar! Kommun och stat har inte råd med det, varken att ha så trött personal eller rörliga barn. Bristen på arbetsro sätter spår i kroppen! Ska nu Linköpings kommun ha #förvarjebarn och #förvarjelev som slogan, visa det då! Gör något! Lägg fram motioner eller hur ni nu gör för att förändra saker, jag vet inte! För det är inte #förvarjebarn jag ser till vardags.
Avslutningsvis kan jag säga att en del av förskolans problematik med brist på personal och missnöje handlar om lön. Men du kan betala mig 45 000 kronor i månaden och jag kommer fortfarande vara missnöjd med arbetet när situationen med våra barn ser ut som den gör i dag.