Tidigare debattartiklar har protesterat mot tankarna på en storskola här. Invändningarna handlade då främst om en rimlig yta för varje elev och onyttan med stora skolor. Men även projektet såsom det har utvecklats tål att kritiseras. 

Det är knappast miljömedvetet att riva de befintliga fastigheterna. De kan fortfarande användas. Skolbyggnaden måste sägas ha stora kulturella värden i ett område präglat av 1940-talsarkitektur. 

Den som kommer till området från Drottningbron möts idag av en sammanhållen miljö. Platsen är så typisk att den kan tjäna som åskådningsexempel för sin tid. 

Det är viktigt att påpeka att även mellanrummen mellan husen är en del av en tanke hos de på 1940-talet planerande arkitekterna.

Man måste ställa sig frågan varför man över huvud taget ska bygga nya skolor i områden där det inte längre finns några barn och där gatunätet inte är anpassat för betydande biltrafik. Att maxa platsen med hotell gör inte det hela bättre. 

Varför inte bygga nytt på ett ställe som lämpar sig för ändamålet. En parallell kan dras till diskussionen om Katedralskolans eventuella tillbyggnad, i en annan känslig miljö.

Som historiker är det naturligt att peka på Linköpings särart och kulturella värden. Kunskap om det förgångna gör det möjlig att följa tidens svängningar. Innerstadsskolor är nu högsta mode. Det är faktiskt inte så länge sedan sådana lades ned på löpande band.

Dessvärre ingår planerna för Kungsbergsskolan i ett mönster med en rad nybyggen där man i arkitektoniskt genomarbetade miljöer placerar in överdimensionerade futuristiska skapelser.   

Exemplen är flera i Linköping: det första är Farbror Melins torg, inramat av Handelsbankens och Åhléns fasader, en plats där ingen trivs. 

Ett annat exempel är gamla-gamla busscentralen vid Drottninggatan där man genom ett stort hus lyckats att bryta ett mönster som genom punkthusen följer och förstärker topografin upp emot Kanberget. 

Det tredje exemplet är de flera våningar för höga husen alldeles invid Stångebro som får Kannan och hotellet att framstå som miniatyrer.

Det verkar saknas kommunal kompetens som ser innerstaden i ett kulturellt och historiskt sammanhang. I en intervju om Lilla torget säger kommunalrådet Demirok att centrum inte är ett museum utan måste kunna utvecklas.

Sant, men stadens karaktär beror i hög grad på vilka kulturmiljöer som finns där, olika stråk har olika innehåll och är olika sårbara. Vi får inte göra om misstagen från 1960- och 1970-talen. Därför bör Kungsbergsskolan bevaras.