Man hör ofta på nyheterna att det råder lärarbrist i skolan och att det behövs ännu fler behöriga lärare till diverse ämnen. Jag har ett digitalt språkcafé för invandrare, eller hellre nysvenskar, som vill träna och utveckla sina svenskkunskaper. Tre kvällar i veckan samlas deltagare från hela landet. De flesta har jobbat som lärare i sina hemländer och här i Sverige har de också skaffat sig behörighet för att jobba inom detta yrke, men inte fått något jobb. Så språkcaféet är det enda sättet att fortsätta hålla svenskan vid liv och utveckla språket eftersom många lever bland sina landsmän. 

Det gör mig faktiskt bekymrad för det handlar inte om kompetens, vilket det borde göra. Nej, i det här fallet handlar det om fördomar, om namn och hudfärg. Hur duktiga dessa människor än är så stöter de ständigt på fördomar som är svåra att slå hål på, vilket är sorgligt. Det är duktiga människor, människor som vill göra rätt för sig, men som tyvärr har hamnat i ett fack och som aldrig riktigt får en chans. Fördomar kommer alltid att finnas, men hur mycket ska de få styra vårt samhällssystem?  

Vill nysvenskar lära sig svenska, få en utbildning, jobba och bli en del av samhället, så ska väl myndigheter uppmuntra i stället för att försvåra det för dem – vilket är fallet i dag. Vilken signal ger man till barn och ungdomar?