Åsa Christofferson beskriver sina tankar om äldreomsorgen i en krönika i Corren (13/5). Liknande tankar angående risken för smitta av coronavirus i äldreomsorgen uttrycker signaturen ”Orolig anhörig” (16/5).
De äldre, som skulle skyddas, har blivit de som offras. Det är en skam för oss alla och för Sverige att det har blivit så här. Ädelreformen som genomfördes 1 januari 1992 innebar att kommunerna fick ett samlat ansvar för långvarig service, vård och omsorg för äldre och handikappade.
Det var början till en allt sämre vård- och omsorg för de mest sårbara i vårt samhälle! Innan dess behandlades våra gamla och multisjuka, som just gamla och multisjuka. På dåvarande ”långvården” fanns sjuksköterskor och läkare med geriatrisk kompetens att tillgå. Det fanns därtill möjlighet för syrgas- och sugbehandling vid behov.
På Valla sjukhus fanns därtill sjukgymnastbiträden och arbetsterapin var en viktig del för bibehållande av den vårdbehövandes olika funktioner. Det saknas idag.
I mina ögon beror mycket av dagen stora problem på att de ”boende” man ska hjälpa i äldreomsorgen idag, ses som framförallt ”boende” eller ”brukare” och man verkar till stor del anse, att de räcker med att ge den vårdbehövande, (som inte kan klara sig själv hemma) en annan boendeform.
Vart tog insikten om de boendes (brukarnas) nedsatta hälsa vägen? Dagens brukare av äldrevård är ofta multisjuka, sköra äldre med behov av personal med sjukvårdskompetens.
Det är en skam att våra mest sköra samhällsmedborgare ofta tas om hand av ung, outbildad personal eller personal som är under utbildning, ofta till något vitt skiljt från sjukvård. Den tid då min svårt sjuka mamma bodde på korttidsboende- och sjukhem gav mig en insikt jag hade hoppats att slippa.
Måtte politiker och beslutsfattare nu ta sitt ansvar, så att våra äldre och multisjuka får den omsorg de behöver!
Bekymrad Linköpingsbo