Kära Linköping kommun,
Jag är sedan 2019 utbildad barnskötare. Som unga får vi alltid höra att drömma stort, det enda som begränsar oss är vi själva. Men så länge jag kan minnas har att arbeta på förskola varit min absolut största dröm. Inte för att jag inte vågar drömma större, utan för att jag är helt säker på att det är vad jag är skapad för att göra. 
Jag började arbeta på bemanningsgruppen direkt efter gymnasiet. Genom det fick jag en cirka ettårig anställning som jag sedan lämnade för ett år på folkhögskola. När jag i somras bestämde mig för att det var dags att starta min karriär som barnskötare på riktigt fick jag fort komma till en hjärtekrossande insikt. För att ens ha en chans att få en tjänst som barnskötare i Linköpings kommun i dag behöver du bli inlasad, vilket du inte blir förrän du arbetat i 548 dagar. Det handlar alltså inte om kompetens, personkemi eller ens barnens bästa – utan vem som väntat längst.

Jag vet inte hur det är för andra när de söker arbete, men jag vill bli anställd för att jag är bäst lämpad för tjänsten, inte glida in på en räkmacka till ett arbetslag som inte haft någonting att säga till om gällande min rekrytering. Det yrke jag valt är otroligt beroende av just personkemi och tanken av att det inte spelar någon roll i detta system är väldigt skrämmande för mig. 
Dessutom är det mycket mer än barnomsorg som ingår i en tjänst som barnskötare. Du måste kunna planera, strukturera, bedriva och dokumentera utbildning. Hur ska man kunna veta om någon är kompetent till dessa delar av yrket om de inte blir intervjuade eller observerade först? Annars blir det bara en ytterligare arbetsuppgift för de befintliga anställda att lära upp och träna den nyanställda, något som absolut inte finns varken tid eller energi till.

Även om jag tar ut mig själv ur ekvationen, för jag är inte det viktigaste i detta scenariot. Linköpings kommuns förskolors slogan är “för varje barn”, men hur är detta för varje barn? Hade det inte varit för varje barn att låta cheferna på våra förskolor få lägga ut annonser för tillgängliga tjänster, och sedan gå igenom en normal, hederlig rekryteringsprocess där den bäst lämpade sökande får tjänsten? Alternativt att tjänster erbjuds till de vikarier som cheferna och de anställda trivs med och genom att observera i arbetet anser passar för tjänsterna? 
Jag vill avsluta med en vädjan; jag verkligen älskar och är bra på att vara barnskötare, och jag ber er, låt mig och andra i min sits i alla fall ha en rättvis och ärlig chans till att få vara det!