Frivård efter ett fängelsestraff låter jättebra. Fungerar dock inte så bra i verkligheten. En person (klient) döms till tio månaders fängelse, kommer ut efter sju och har sedan tre månader villkorligt. Då kan man tro att besök på frivården upphör efter tre månader. Fel! Han måste besöka frivården i ytterligare nio månader för ”det är så man gör”. I praktiken nio månaders förlängt straff.
Fast anställning på gång som är hans under förutsättning att han jobbar fem dagar per vecka. Går ju inte när klienten måste vara borta en dag per vecka. På Kriminalvårdens hemsida står det att frivårdsinspektörer ibland får jobba kväll och helg.
I Norrköping är det kvällsöppet en gång/vecka så att klienter kan besöka frivården och jobba. Dock inte i Linköping där man uppträder överlägset och nedlåtande. Egna initiativ till att återgå till ett normalt liv motarbetas aktivt i enlighet med jantelagen. Attityden fanns redan vid första besöket så man kan ana personliga aspekter i bemötandet. Svar på frågor är: ”Det är en del av straffet, det är inte mitt problem.” Visst, så är det. Men frivården ska även stötta och hjälpa klienten att återgå till ett normalt liv. Att alltid svara så är inte mycket till stöttning.
Lite knepigt ibland att få ihop arbete och/eller transport till frivårdskontoret. Särskilt när den överenskomna tiden ändras i senaste laget. Besök på frivården en fredag, meddelande sent på eftermiddagen om nytt möte på måndag istället för nästa fredag på grund av ”kurs”. Utbildningar/kurser brukar vara bestämda i god tid så trovärdigheten i påståendet är inte helt övertygande. I mina ögon ter det sig lite mer åt ”för-att-jag-kan”, det vill säga en nypa maktmissbruk.
Besöken på frivårdskontoren ska vara ”strukturerade samtal på ungefär 30–40 minuter” enligt deras arbetsmetod Krimstics. I verkligheten är besöken 10 minuter långa och handlar om ingenting.
Verkligheten är att man är fortsatt dömd av både frivårdare och samhället under många år framöver.
Maria
anhörig till klient