Boken beskriver – förutom vanligt folks vedermödor under Karl XII:s tid och hur den tidens beslut påverkar ända in i modern tid – Sveriges och Kungens hantering av de Nordiska krigets fasor. 

Men som vanligt så är det väldigt svårt att komma ifrån att vi omedvetet bedömer dåtidens handlande utifrån våra egna värderingar och att vi ju sitter med facit. 

Och facit är att Sverige blev förklarat krig av först Danmark och sedan Ryssland. Karl XII hade nog inget annat val än att plocka upp den kastade handsken om vi skulle försvara den svenska militära stormakten. 

Men han borde ha nöjt sig med att avsluta kriget när han stod som segrare 1706, med Sveriges statskassa tömd, alla stridsdugliga män döda eller krymplingar, de få överlevande införlivade i armén och landet fyllt av soldatänkor.

Men han fick, som vanligt när framgångarna blir till hyllningar, storhetsvansinne och fortsatte att försöka krossa ryssen en gång för alla. Dock mötte han till slut sina övermän och stod med ett till randen ekonomiskt förött och sargat Sverige, tömt på arbetsföra män. 

Vad som då slår mig är att det tycks ligga i svenska makthavares natur att för övriga världen alltid få landet att framstå som en stormakt. Men idag är det inte militärt utan att vi nu utgör en ”Humanitär Stormakt”.

Den bilden driver vi nu så hårt så att vi snart, likt Karl XII, måste trycka upp ”nödmynt”, vilket nuförtiden lätt låter sig göras digitalt. Likheten med hur Sverige sargades efter Karl XII:s framfart och hur vi idag tar på oss världens ok på våra axlar är slående. 

Är detta sprunget ur ett mindervärdighetskomplex eller vad kan ligga bakom. Kanske något för psykologer att forska på.