Arlas agerande, hur hänger det ihop?
1. Arla har byggt upp ett förtroende hos det svenska folket. Det talas produktkvalitet, god djurhållning och öppna landskap. Ett förtroende som man bryter på punkt efter punkt. Man fokuserar på billiga varor, betalar den svenska bonden uselt och man flyttar svensk matproduktion utomlands för att maximera vinsten. Av någon anledning ansåg man att Arla ska bli större och ingick en fusion med Danmark och Arla Foods bildades. Man behöver inte vara raketforskare för att räkna ut åt vilket håll detta skulle barka. Finska Valio var även tilltänkta men när det gick upp för våra grannar att de skulle bli en delägare i minoritet hade de visheten att avstå.
2. På samma sätt har man under väldigt lång tid byggt upp ett förtroende hos sina ägare, bönderna. De är skickliga, det må man säga. Det vi nu bevittnar är ett rent stockholmsyndrom. Bönderna har blivit itutade att Arla har ”hämtningsplikt” trots att det i juridisk mening är bonden som har leveransplikt. Med näbbar och klor försvarar många sina egna förtryckare. Vi såg det hända första gången på Norrmalmstorg. Plötsligt började gisslan att ta parti för de båda skurkarna. Uttrycket ”stockholmssyndromet” Här ser vi det igen, fast i en helt annan kontext.
3. Arla köper mindre mejerier och flyttar produktionen utomlands. Den svenska matproduktionen har minskat och befinner sig på en rekordlåg nivå, medan man i Europa har en ny renässans i mejeribranschen, man producerar produkter som är avsedda för våra svenska matbord. Livs var relativt glada att Boxholms ost ens skulle finnas kvar i landet när de fick höra att den skulle förläggas till Östersund, det säkrar att de har fackliga medlemmar kvar. Arla skyller flytten på konkurrens av billig hårdost, som de själva tillverkar och märker med ”Arla”. Jag vet, det låter för dumt för att vara sant. Men när marknadskrafterna får härja fritt utan att en enda tanke ägnas åt kvalitet, ursprung, svensk självförsörjning av livsmedel kan det bli så här.
Ronny ”Bula” Samuelsson
Boxholm