Varje dag vi med förskolebarnen kämpar. Trots att det vårt humör mestadels dämpar.
Att orka allt som behövs när vi är få och när barnen vi har fortfarande är så små.
Vi vill alla så gärna alltid räcka till. Men barnen orkar oftast inte sitta still.
Alla ungar behöver få komma till ro. För att de ska få en bra framtidstro.
Hur kan vi ge förutsättningar som funkar, när våra huvuden ständigt dunkar.
Vi önskar av tomten en bättre verksamhet, tyvärr helt omöjligt som vi redan vet.
Det är tröstlöst att lämna jobbet med gråt, det kan väl ändå inte vara arbetsplatsens uppsåt.
Det vi inte hinner ge barnen i dag, kommer en dag tillbaks som ett boxningsslag.
En dag ska dessa fina, små ta över. Då måste vi ha hunnit ge dem allt de behöver.