Läser titt som tätt hur kommunen diskuterar kring barnomsorgen i Linköping. Personal signalerar om för stora barngrupper. Inga vikarier. För mycket administrativt arbete med mera. Hur ska utbildning i förskolan kunna ske. Man pratar också om att utöka föräldralediga barn till 30 timmar för att de inte ska gå miste om utbildning samt samvaro med andra barn. Undrar om dessa föräldrar vill detta, om de inser hur verkligheten ser ut?
Vi hinner inte med det som man tror att barnen får på förskolan och som de är rädda att sitt barn skulle gå miste om. Det blir ingen verksamhet när det ser ut som i dag. Vi går sakta tillbaka till dagistiden då barnen fick trygg omsorg, inte någon pedagogiskt planerad verksamhet. Är det så man vill att det ska bli? Det lovas så fint i media om diverse, men hos oss på golvet, i verksamheten är det outhärdligt.
Något parti vill att barnen ska vara mätta så man vill införa gratis frukost. Låter jättebra men om det inte finns lärare, hjälper det föga att barnen är mätta. Den första förutsättningen borde vara att alla barn ska få utbildning med kompetens.
En vanlig dag på förskolan när många personal är frånvarande och inga vikarier, så kan det se ut så här:
Två pedagoger på 19 barn. Två treåringar stampar på en annan treårings huvud ute. Samtidigt passar två treåringar på att stoppa ner toarullar i toan och trycker i med toaborsten. Det blir stopp förstås och avloppsvattnet fyller golvet, vilket gör att barnen hoppar av glädje i skiten. I tamburen slåss tre femåringar med knytnävar. Vad och vem prioriterar man då? Hur vi i förskolan ska agera i dessa situationer? Att som jag (skyddsombud) inte ha något svar. Jag hinner inte ens fylla i alla tillbud som sker. Har ingen "facklig tid". Hur ska det synas utåt vad som händer i vår verksamhet. Hur ska bestämmande politiker veta hur illa det är om vi inte skriver tillbud som signalerar om fara. Hur ska vi kunna ge alla barn en trygg vardag på förskolan.
Vad ska jag säga till vårdnadshavaren till treåringen som blev hoppad på huvudet? Vilka situationer ska vi prioritera och vad ska vi välja bort?
Att inte vara tillräckligt många avgör vad det blir för verksamhet. Att många pedagoger får kraftiga stress-symtom och ständigt en känsla av otillräcklighet. Hur barnens situation ser ut påverkar hela deras framtid. Många barn i dag har inte funnits med på prioriteringslistan. Varken i förskolan eller skolan. De hamnar mellan stolarna för de får ingen uppmärksamhet. Vi i förskolan kan se att någon inom några år kommer att hamna där. I utanförskap. Lockas till "fel" umgänge. För varje år som går blir verksamheten sämre. Personalen mår sämre. Många slutar och börjar i annan bransch. Färre söker till utbildningen. Varför syns och uppmärksammas inte det?
Varför tar man inte hjälp av kunnig och kompetent personal när beslut fattas. I politikers kontor på kommunhuset är det svårt att förutsäga hur barnomsorgen ser ut. Hur ska de kunna fatta rätt beslut när man inte ser verkligheten. Varför görs inte mer åt denna katastrofala situation?
Jag har jobbat i snart 35 år, och ser hur förskolan förändras. Jag har alltid varit mycket stolt över mitt jobb. Har pratat om hur viktigt jobb jag har och hur jag kan påverka så många barn till utveckling. Nu för tiden känns det inte alls lika kul att berätta om min arbetssituation. Jag kan inte rekommendera Linköpings kommun längre. Personal i förskolan har fruktansvärt låg status. Hur ska man locka ny personal till denna arbetsmiljö? Vad gör vi när kompetent och utbildad personal sinar? Vilka ska ta över och utbilda framtidens förskolebarn? Finns framtiden ens med i politikernas diskussioner? När de tar sina beslut, hur kort framåt tänker de? Hur vill vi att framtiden ska se ut för våra barn? Hur ska personal kunna må bra på jobbet när vi är för få? Detta är akut.
Jag som skyddsombud får inte göra skyddsstopp om det inte är riktigt farligt. Ja, där är vi väl nästan dagligen. Det finns inga vikarier får man höra. Men frågan är – när kommer de att göra förskolan attraktiv igen? När kan vi känna glädje igen på vårt jobb. Känna sig nöjd och stolt över sitt arbete. När ska vi ta ansvar för att framtidens barn får det vi så stolt gör reklam för i media. Det som dagens föräldrar tror att deras barn får. Det som varje barn förtjänar.