10 år gammal bestämde jag mig för att bli "dagisfröken" och julen 1993 tog jag förskollärarexamen. Större delen av mitt yrkesliv har jag arbetat i Svenska kyrkan men de senaste åren på förskola i Linköpings kommuns regi. Jag har alltid älskat och fått enorm energi av alla fantastiska möten med barnen när jag fått gå bredvid dem på deras livsresa.
Nu är det tyvärr slut med det, jag orkar inte mera och har sagt upp mig. Att sätta "#för varje barn" på våra kläder gör ju inte meningen sann. Det enda som hjälper är mer personal och mindre barngrupper.
Det är fullständigt ohållbart som det är i dag. Ingen planeringstid, inga vikarier. Nyutexaminerade förskollärare får inte utlovad mentorstid utan förflyttas efter några månader och blir ensamma ansvariga. I detta läge börjar politiker skrika om att utöka tiden för barn till föräldralediga till 30 timmar/vecka. Huvudlöst! Till gagn för vem?
När man flyger står det att man ska ta på sin egen syrgasmask först, så att man sen kan hjälpa andra. Jag gör det nu och hoppas få tillräckligt syre för att komma tillbaka och hjälpa andra.