Förskolepedagoger i Linköping har larmat i flera års tid att förändringar måste ske och att vi behöver hjälp, men utan resultat. Vi har nu kommit till det läget att förskolan har blivit ett lotteri i kommun. Det har blivit #pressatläge. Förskolan toppar statistiken av utbrändhet och långtidssjukskrivningar. Det är inte konstigt med tanke på vår arbetsmiljö och de krav som läggs på oss anställda. Vi är för få utbildade pedagoger ute på förskolorna vilket gör att det pedagogiska uppdraget blir lidande och många pedagoger tar på sig för mycket.
Vi ska jobba med läroplan, kommunala mål och områdesmål. Dokumentera, följa och utvärdera varje enskilt barn samt verksamheten. Berika barnen med upplevelser och kunskaper. Ge barnen trygghet, omsorg och tröst. Möta föräldrarna med deras olika behov och krav. Redovisa när barnen lämnas och hämtas digitalt med vår privata bank-id. Vi ska skaffa vikarier själva. Lägga upp mat och diska efter varje måltid. Fylla i en massa papper. Se varje barn och vara närvarande! Det uppdrag som vi har utbildats för får stå tillbaka för kringuppgifter.
Förskolan har haft som tradition att trolla och fixa så att allt har löst sig. Vi har trollat så pass så att vi har slagit knut på oss själva. Många går ständigt med en känsla av att inte räcka till och att vilja mer. Vi försakar våra egna familjer när vi ständigt ändrar scheman och jobbar över så att barnen och verksamheten inte ska komma i kläm. Vi går till jobbet fast vi inte är fullt friska för att det fattas personal och inga vikarier finns att få.
Trots det står vi med öppen famn för att trösta och ge stöd. Vi får dagen att gå runt med ett leende utåt men med en insida som skriker. Vi låter inte föräldrar få veta. För uppifrån får vi till oss om att inte oroa föräldrar och att det är inte värt att klaga för alla har det lika.
Det vi behöver är andrum. Färre barn per pedagog. Tid för reflektion och mötas. Men allt som ofta får vi inte ut planeringstid till att utföra alla dokumentationer, kartläggningar, utvecklingssamtal, överlämningar eller bara samtala om hur vi ska få dagen att gå ihop.
Den lilla tid som vi får räcker inte till hälften av allt som vi borde och skulle vilja göra. Många tar med jobbet hem på fritiden fast vi inte borde. Vi gör det för barnen! Vi gör det för att vi vill kunna stå för en bra verksamhet! Till priset av att vi är utmattande och utbrända. Vi går inte på knäna längre utan vi tar oss inte upp från golvet! Så när ska kommun stå på barnens sida och faktiskt ge oss som jobbar rätt förutsättningar? När ska Linköpings kommun gå i fronten och förverkliga förskolans idéer?
Förskollärare