Den nonchalans som vi har upplevt från barn- och ungdomsnämnden och de tjänstepersoner som har haft i uppdrag att sköta utredningen för utbildningsförvaltningen, är häpnadsväckande.
Elias Aguirre (S) och Johan Nordlander (M) talar om lokaler, men för våra barn är en skola mer än fyra väggar med tak; det är en trygghet, en plats från hemmet med kompisar de gillar och pedagoger de uppskattar. Våra barn är inte generiska elever, de är levande människor med känslor.
Vi borde kunna förvänta oss att tjänstepersonerna på utbildningsförvaltningen ska ha kompetensen att se till barnens bästa. Att det inte var någon, i hela processen från början av utredningen, till färdigskriven tjänsteskrivelse, barnkonsekvensanalys och beslut, som ifrågasatte den totala avsaknaden av barnperspektiv, visar dock på en enorm brist av inte bara kompetens, utan även empati. Att hänvisa till skolors allmänna och lagstadgade trygghetsarbete, kompenserar inte för de konsekvenser beslutet har för barnens trygghet och välmående.
Under den extremt korta tiden som vi har vetat om den planerade nedläggningen, har vi hela tiden krävt svar och förklaringar på vad som kommer hända med barnen, men inte fått några. Vi har skrikit efter information. Det gör vi inte för att vara jobbiga, utan för att vi försöker bringa klarhet i en svår situation för våra barn. Nu, när vi äntligen fått information om var lediga platser finns, ställer vi oss än mer frågande till varför vi inte fick den tidigare? Informationen är skrattretande. Hur hjälper det oss med barn i centrala Linköping att Vreta kloster skola har dussintals lediga platser? Oavsett hur bra den skolan må vara, är den inte ett rimligt alternativ. I stället får vi välja på ett fåtal platser på de bra skolor som finns i våra närområden, och det betyder att barnen på Atlasskolan kommer strösslas ut över olika skolor. Nu måste vi, under tre dagar, hasta runt på snabbt iscensatta öppna hus på skolor – med flera olika skolor med öppet hus samtidigt.
Vi kan heller inte lita på att den information vi fått är den rätta. Elias Aguirre hänvisar, under ett möte med föräldrar, att det åligger oss att efterforska, jämföra och ifrågasätta för att få rätt information. Det är helt orimligt! Oavsett hur vi väljer finns det heller inga garantier att våra barn hamnar i samma klass som sina kompisar; inte ens syskon har garanti att hamna i samma skola.
Eftersom grunden till detta beslut lades redan tidigt i vintras, undrar vi såklart varför föräldrar inte kunde involverats tidigare i processen kring hur nedläggningen skulle ske? Då kunde processen blivit mer stegvis och vi föräldrar kunde i god tid fått information om vilka skolor man kunde välja och därmed ha mer tid till den jämförelse som Elias Aguirre nu tycker vi ska göra på de nio dagar kommunen har gett oss att göra nya skolval. Han försäkrade att byten till nya skolor skulle gå smidigt, men det löftet är redan brutet.
Hur tänker ni egentligen, tjänstepersoner i Linköpings kommun, när ni behandlar barn och vårdnadshavare så här? Ni, om några, borde ha kompetensen att förstå barnens oro och frågor som vi föräldrar och skolans personal har fått hantera.
Marie Newberry
Cecilia Renklint
Anja Petaros
Josip Azman
Henrik Wänseth
Michael Newberry
Patricia Björklund
Richard Renklint
Maren Ellqvist
Tommy Ellqvist
Fredrik Nilsson
Maria Bograkou
Carolin Enderlein
Kim Friberg
Natalia Chojnowska
Michal Pawlak
Malgorzata Pietrzak
Michal Pietrzak
Helén Fornlund Muslijevic
Almir Muslijevic
Josephine Grahm
Samuel Grahm
Ingrid Engstrand
Fredrik Engstrand
Jessica Amorsken
Cosette Malatios