Svar på "Förskolan har blivit en förvaringsplats" (8/3):
Jag förstår insändarskribentens oro då jag själv är förälder. Barn flyttas mellan avdelningar, personaltätheten är låg, och förskolan känns som – håll i er nu – en ren förvaring!
Skrämmande, eller hur? Fast, vad tror vi egentligen att förskolan är för inrättning?
På 70-talet kunde en förälder vara hemma och ta hand om barnen, sköta uppfostran, ha koll på värderingar och hinna styra upp från varningssignalerna som blinkar. Men i dag klarar sig de flesta familjer inte på en lön.
Alltså behöver någon ta hand om barnen under arbetstid. Och vad kallas det när man placerar barn på en plats medan man gör något annat? Jo, just det – förvaring. Syftet har aldrig varit nåt annat än en tillfällig "förvaring"...
Missförstå mig inte, en bra förskola med engagerad personal är värdefull. Men att tro att staten eller kommunen ska ersätta föräldrarna och ge varje barn samma trygghet och närvaro som hemma är inget annat än just en illusion.
Dags att vakna från drömmen.
Vill vi ha mindre grupper och mer personal? Absolut, men då får vi också acceptera högre skatter eller att något annat får stryka på foten.
Så låt oss vara ärliga. Förskolan är inget annat än en plats där barnen "förvaras" medan föräldrarna jobbar. Det betyder inte att den ska vara dålig – men det är precis det den är till för. Det måste vi ha en klar insikt om.