Under min uppväxt i utkanten av en av Stockholms kranskommuner såg jag hur hårt arbetspendlandet slet på mina föräldrar. Så skulle inte jag ha det. När min man och jag bildade familj valde vi därför Linköping före storstan. Det Linköping vi lärt känna som studenter var en lagom stor stad, med mycket driv och trevligt folk. Vi flyttade till ett hus i närheten av Ekholmen, till ett område som faktiskt påminner rätt mycket om området som jag växte upp i.
Men nu börjar jag fundera allt mer på om vi valde rätt. Min mamma behövde visserligen gå upp i ottan, men när hon kom hem så kom hon hem. När jag kommer hem efter jobbet så fortsätter pendlandet. Min man och jag kan nämligen cykla till våra arbetsplatser medan barnen har långt till det mesta. Kommunen tycker att Linköpingsborna ska ha det bästa och i lokaler som sätter oss på kartan. Då räcker visst medlen bara till för att ha saker på ett ställe och i norra änden av stan, medan södra ytterstaden lämnas tämligen tom. I Stockholm finns allt mer utspritt och i lokaler som är ”good enough”, och jag kunde cykla till det mesta.
Så när mamma kunde laga middag sitter vi i bilköer. På gymnasiet cyklade jag hemifrån en kvart innan lektionerna började, men min dotter behöver gå hemifrån en timme innan. Jag kunde leka hemma med min legoborg medan min storebror var på pingisträning. Vårt yngsta barn har i stället fått tillbringa vardagskvällarna i baksätet när han var för liten att lämnas ensam. Mamma kunde ägna sig helt åt sitt jobb på dagarna. Jag sitter och styr upp kvällens körning för att någon samåkningskompis fått ont i halsen. Mamma gick hem när arbetsdagen var slut, men jag behöver ofta gå hem tidig eftermiddag och jobba igen timmarna dagen efter.
Jo, visst kan barnen ta bussen. Men eftersom resan ofta tar en timme dörr till dörr eller mer, så är alternativen att inte hinna göra läxor, sluta med aktiviteten eller skjutsas. Därför blir det att vi kör. Vi och grannarna kör tvärs igenom tätorten till Kulturskolan, ishockey, dans, kampsport, teater, Arenaskolan, friidrott, tennis, musikklass, truppgymnastik, klättring … Till typ allt som inte är utomhus.
Politiker, har ni några förslag på förändringar? Eller tycker ni att det fungerar bra som det är?
Ylva Nilsson, Linköpingsbo och mamma
Svar från Linköpings kommun:
Insändarskribenten skriver om att nästan alla kulturaktiviteter i Linköpings kommun finns i Linköpings stadskärna. Det är lätt att känna igen sig i skildringen om hur vardagskvällarna ser ut för många av oss som bor i kommunen; först hem från jobbet för att laga mat och sedan sätta sig i bilen för att skjutsa barn till och från Kulturskolan och andra aktiviteter. Detta sliter både på familjen och på miljön.
Samtidigt finns också ett annat Linköping. Där är kultur- och fritidsaktiviteter för barnen i bästa fall tillgängliga om de är kostnadsfria och äger rum på cykelavstånd från lägenheten i det socialt utsatta bostadsområdet. I den berättelsen handlar barnens kultur- och fritidsaktiviteter i bästa fall om en fotbollsträning i det egna bostadsområdet. I den berättelsen har heller inte flickor en självklar möjlighet att få vara med.
Det finns med andra ord starka skäl att göra både kultur- och fritidsaktiviteter mer tillgängliga för Linköpings invånare. Att fler lektioner och konserter i kulturskolans regi borde kunna genomföras i stadsdelar och mindre orter utanför stadskärnan är ett rimligt önskemål. Liksom att både kultur- och fritidsaktiviteter blir mer tillgängliga för de som bor i socialt utsatta delar av kommunen.
Lars Vikinge och Carin Ahlsén; kandidater till kommunfullmäktige i Linköping för Centerpartiet