God morgon världen! En ny dag har startat och jag ska väcka min älskade skatt som ligger och sover. Han är just nu lyckligt ovetande om vad det är för en dag som väntar. Jag lyfter omsorgsfullt upp honom och kramar om honom. Han är det finaste jag har. Han har valt ut sin tröja med den stora traktorn på, ögonen glittrar när han säger "tatoo".  

Vägen till förskolan är inte lång, men det finns mycket att upptäcka på vägen. En grävskopa, en buss, en blå bil, en cykel, oj, titta månen …

Skorna ställer vi på platsen med hans namn. Mitt mammahjärta hinner tänka "låt det finnas någon ordinarie personal på plats". Någon som har en famn, någon som kan ta emot.

Dagen på mitt arbete går mot sitt slut, äntligen ska jag få hämta min skatt. Jag undrar vad de har gjort i dag, har de kanske målat, läst någon spännande saga? Det ska verkligen bli roligt att få höra.

I dörren på förskolan möts jag av trötta pedagoger, barn som sitter och tittar på samma youtube-klipp som var på när jag lämnade i morse. 16 barn sitter paralyserade och stirrar på de färgglada figurerna som hoppar upp och ner med en gäll röst, mellanmålet är försenat med 30 minuter.

"Vi har inte hunnit ge dem mellis, vi räcker inte till. Vi orkar inte mer! Förlåt men det fattas personal, så vi behövde sätta på youtube … ännu en gång."

I det här rummet sitter vår framtid, kanske ska någon jobba i vården, skolan eller inom hotell och restaurang. De här barnen ska en dag stå stolta och glada med studentmössorna på svaj ... eller? 

Jag är rädd att innan vi kommer dit har vi otroligt många individer att "laga". Hur ska två pedagoger på 16 barn i åldern 1–3 år kunna se till varje barns behov? Hur ska man kunna följa läroplanen som finns.

När man gång på gång får höra att det är så här det ser ut, att det finns verksamheter som har det värre och att man trots de stora barngrupperna kan följa läroplanen, så tappar jag hoppet! Vad är det som händer? Hopplösheten jag känner är stor, mycket stor. 

I morgon är en ny dag, undra om pedagogerna är på plats? Orkar de en till dag? De är ju inga robotar, de är människor som är helt slut.

Jag vill se en förändring!