I praktiken är det svårt. Även om vetenskapen också säger att det är bråttom nu. Inom sju år behöver vi få kurvan för den globala uppvärmningen att vända.

Det är när politiken kliver in och skall leverera lösningar som det blir svårt. I klimat- och energidebatten är det prestige och pajkastning som gäller. Jag tänker att vad vi behöver är hållbara åtgärder som snabbt går att genomföra och hållbara åtgärder som är möjliga på sikt men där det krävs mer forskning och utveckling.

Jag tänker till exempel att satsningar på förnybar energi är exempel på snabba åtgärder medan det som kallas koldioxidlagring (CCS) inte löser problemet nu men förhoppningsvis kan hjälpa oss längre fram. Kärnkraften kommer att finnas kvar i vår energiförsörjning ett tag framöver men att förespråka en sådan massiv utbyggnad som nu sker ser jag som direkt oansvarigt. Frågan om ”slutförvaret” av det radioaktiva avfallet är en fråga som ytterst handlar om att ge kommande generationer ett arv som varar i 100 000 år. Vill vi det?

I DN den 3/1-22 görs en omfattande granskning av alla planer som är på gång kring satsningar på vindkraften. Om dessa genomförs skulle bara vindkraften till havs ge närmare 280 TWh, vilket enligt granskningen motsvarar Sveriges nuvarande elproduktion under två år. 

En omställning är alltså på gång och stora investeringar i inte minst havsbaserad vindkraft planeras. För Sverige som industrination är det viktigt att se framåt och att den typen av investeringar genomförs. Om vi lägger oss i framkant med en aktiv klimatpolitik och klimatsmarta innovationer kommer det att skapas fördelar för hela samhället. Men då är det nya lösningar som gäller, inte gamla. Och det skall vara hållbart både på kort och lång sikt! Det vill jag att politiken står upp för!