Nu diskuteras den svenska låga kronkursen och en övergång till euron, mer än någonsin. Det känns verkligen som om lobbyindustrin har lagt in sin högsta växel. Men är en fast växelkurs verkligen bra för Sverige? Ni kommer kanske ihåg vad som hände efter 2008 i eurolandet Grekland, där den fasta växelkursen ledde till ekonomisk kris med enormt stora, snabba och ödesdigra statliga kostnadssänkningar. 

Grekland borde visserligen ha reformerat ekonomin långt tidigare, men möjligheten att låna stora pengar till låga räntor och skjuta problemen framför sig skapade situationen. Fördelen med flytande växelkurs är att både Sveriges ekonomiska situation, och den internationella, återspeglar sig i kursen, och staten kan utöva finans- och penningpolitik för att höja konkurrenskraften på kort och lång sikt. Visserligen blir det dyrt att åka utomlands och importen kostar mer i oroliga ekonomiska tider, men samtidigt gynnas exporten, vilket kan vara fördelaktigt för företag och arbetsmarknad i en global ekonomisk nedgång. 

En fast växelkurs fungerar bra i ekonomiskt stabila tider där exempelvis euroländerna är relativt jämnt utvecklade, men så ser inte verkligheten ut. Och när det blir en ekonomisk kris så förstoras problemen flerfaldigt i de svagare länderna och då måste alla euroländer vara med och betala. Det finns alltså fördelar och nackdelar med båda alternativen men för Sveriges del är fördelarna betydligt större med flytande växelkurs. Vissa anser att vi skulle göra som Danmark och knyta kronan till euron. Även om “tvångströjan” då skulle sitta lite lösare så kvarstår ändå nackdelarna. En flytande kurs fungerar som en febertermometer. Ju snabbare vi uppfattar “febern” desto snabbare kan vi åtgärda.