Alla förstår att de barn som inte kan gå till skolan inte mår bra, men vad händer med familjerna som finns bakom siffrorna? För oss började med att vi förstod att barnet inte mådde bra. Varje morgon var det ont i magen. Skolplikten hängde över oss och skolan sa att bara vi kom dit så blev det bra. Vi körde dit barnet och höll tummarna. Vi gick på möten och diskuterade åtgärder som skulle få barnet att vara i skolan längre tid. Inte vad som skulle få barnet att må bättre.
Den stora kraschen kom när vi fick hämta barnet mitt under en skoldag, för att sen inte ta oss tillbaka på över ett års tid. Året spenderades med att lindra ångest, bekämpa panik och ta en minut i taget. Natt som dag, ständigt beredd på att barnet ropade på en. När tid fanns grät jag och försökte fatta vad som hände när fobierna bara blev större och större. Skolplikten blev då inte viktig alls.
Skola byttes, och i små steg fick vi introducera ny miljö, ny personal, nya ljud, ja, en helt ny värld. Eget klassrum, ingen klass, inga skolböcker, inga lektioner. För det fungerade inte. Vi föräldrar satt i korridoren som trygghet. Alla detta har tagit år, och lett till att orken räcker till för två timmar skola om dagen, de dagar barnet alls orkar dit. Annars är hon hemma, med en förälder.
Bakom varje hemmasittare finns en familj som bara vill få en vardag. Vi vill bara släppa av barnet vid skolan, och veta att de har det bra under dagen. Istället sliter vi för att få livet att gå ihop. Vi går på möten, söker ersättningar från Försäkringskassan, letar efter bästa sätt att hjälpa vårt barn på. På nätter skrivs ansökningar, oroas över ekonomin och vi funderar på hur det ska gå i framtiden.
Nu har fem år gått utan att vårt barn haft en fungerande skolgång. Fem år utan heltidsarbete, med en ekonomi som blir sämre och sämre, och än vet vi inte när det kommer bli bättre. Jag brände ut mig, blev deprimerad och sjukskriven. Kommer det nånsin bli bra? För barnet har många år kvar i skolan. Sa jag inte det? Barnet är bara elva år.
Vi har ett barn som behöver tid för att komma tillbaka. Som inte passar i mallen alla ska igenom. Vi är hemma för att det är det enda valet som finns. Ingen skolplikt i världen kan få oss att köra vårt barn till skolan igen, med magont varje morgon, som sen blev ångest under ett års tid. Ingen kraschad ekonomi kan heller få oss att göra det. Men vad ska vi göra? Barnets hälsa går först.
Man räknar med att det finns 17 000 så kallade hemmasittare just nu. 17 000 barn med familjer som inte vill annat än att ha en fungerande vardag. En normal vardag med skola och arbete. Det känns inte rimligt på något sätt. Någonting är fel. Någonstans gick det snett och det måste fixas. Vi föräldrar behöver kunna vara hemma med ersättning från Försäkringskassan när barnen mår som sämst, oavsett barnets ålder eller om det handlar om flera år, vilket det ofta gör.
Man ska inte behöva välja mellan ekonomi och barnets hälsa. Skolan behöver mycket mer resurser för att tillgodose barnens särskilda behov med anpassad studiegång, egna resurspersoner med mera. Fler resursskolor behövs, där allt är anpassat efter barn med npf-diagnoser, och där personalen är utbildad i ämnet. Och sist men inte minst, skolplikten måste gälla åt båda håll, inte bara för föräldrar att uppfylla. Skolan måste hållas ansvarig om de inte ser till att barnet får en fungerande skolgång. Mycket mer behövs, men det här är det primära. Fem år utan allt detta räcker. Det måste fixas. Nu.