Svar på ledarkrönikan "Samhället är byggt för maskiner, inte för människor" (21/10):

Jag fick en fundering när jag läste Joel Halldors ledare där han tar upp många ungas psykiska ohälsa och där det som sticker ut är ångest, utbrändhet och depression. Det är dåliga tider för själen helt enkelt, summerar Joel Halldorf. Bland förslagen ger han mer utrymme åt litteratur, filosofi och religion.

Som gammal konfirmandpräst så kan jag inte låta bli att se ett samband mellan allt färre konfirmander och fler ungdomar med psykiska problem. Det kan kanske låta lite väl förmätet med en sådan slutsats. Men det som de flesta har med sig från konfirmandtiden är att vi är alla har ett värde oavsett hur vi är. Ett exempel: Bland de vanligaste dop- och bröllopspsalmerna finns psalmen 791 ”Du vet väl om att du är värdefull”. Detta är också ett av de viktigaste budskapen som många fått med sig från konfirmandtiden. Man önskar att alla ungdomar fick höra detta, inte minst ungdomar som i många fall värderar sig själva utifrån hur många ”likes” de har, eller hur de ser ut eller vad de kan eller inte kan.

Konfirmandtiden är ett alldeles utmärkt tillfälle att prata om viktiga ämnen i livet. Visst är det prat om Gud och kristendom, där inte minst Jesus möte med alla möjliga och omöjliga människor är exempel på den kristna människosynen om alla människors lika värde. Och det är också det som de flesta har med sig från konfirmandtiden nämligen insikten om att vi alla är värdefulla. Saknar man den erfarenheten och upplevelsen, då är det också nära till ångest, utbrändhet och depression.

Vi vet också från en undersökning som har gjorts av konfirmander ("Vägar framåt – i Svenska kyrkans konfirmandarbete", Jonas Eek, Niklas Grahn & Per Pettersson), att många anser sig fått bättre självförtroende. Är man dessutom kvar efter konfirmandtiden som ung ledare så ökar självförtroendet ännu mer. Så det där med konfirmandundervisning är nog inte så dumt ändå. Fråga gärna någon som har varit med!