Socialsekreteraren ringde en av syskonen på fritids och då, över telefon, gav beskedet att nästa vecka ska du flytta till en annan kommun. Barnet var helt utlämnad och fick omhändertas och tröstas av ovetande fritidspersonal, skriver barnens farmor och farfar.
När en familj får en orosanmälan till socialtjänsten startas en utredning om vilka stödinsatser familjen kan behöva för att få bukt med problem som finns i hemmet. Även om familjen samarbetar och ber om hjälp för att få livet att fungera bättre kan följderna bli drastiska och oanade.
Att i rätten försöka argumentera mot socialtjänsten och behöva försvara och förklara sin sak är inte lätt. Vid ett antal tillfällen har du människor från socialkontoret hemma, de följer dig som en skugga och antecknar vad du säger och vad du gör. Deras jobb är att hitta dina brister, inte dina styrkor.
Socialtjänstens handläggare har makten att göra egna värderingar och tolkningar av det som sker i hemmet. "Ni har för många regler", "Ni har för få regler", "Det är för slappt", "Det är för strängt" ...
Det finns inga klagomål från skolan, barnomsorgen eller vården att föräldrarna inte tar hand om sina barn. Ändå har socialsekreteraren makten att avgöra vad som är bäst för familjen och barnen. Föräldrarna har deltagit på alla IUP-samtal (individuell utvecklingsplan), extra samtal på grund av diagnosproblematik som finns, BUP-kurser och besöken på allergimottagningen har skötts utan anmärkning. Trots detta och ett skyddsnätverk med närstående har socialsekreteraren makten att påverka hur familjens framtid ska se ut.
Det blir ett faktum att barnen kommer att flyttas från sitt hem och trygghet enligt LVU (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga). Det finns tre hem i syskonens närmaste krets som ringer socialsekreteraren och erbjuder sitt hem till barnen, ingen får utredas: "Ni är för nära", "När barnen är 18 är du för gammal", "Du har motsatt dig beslutet, familjehem jobbar för socialtjänsten och inte familjen", "Det blir problem att fira födelsedagar", "Ni kommer inte kunna sätta gränser" – och där var det slutdiskuterat! Socialen visar sin makt och vi står chanslösa att påverka.
Linköpings kommun – som annonserar efter nya familjehem – tog inte chansen att få tre familjer som erbjöd sina tjänster. Till följd “straffas” syskonen. De får sluta i fotbollslaget, bryta med kompisar, byta skola och flytta till annan kommun!
Från familjehemmet kommenteras att barnen är så väluppfostrade, 3-åringen har ett mycket rikt ordförråd och kan så mycket, de är väldigt artiga och fyllda av energi. Detta går inte ihop med den dom som är grund till omhändertagandet, enligt 2 §: brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet där det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas.
Under tiden syskonen har varit placerade har ingen uppföljning gjorts med föräldrarna. Handläggaren har besökt barnen en gång i det nya “hemmet”. I det tillfälliga hemmet placerades syskonen i en ny okänd kultur och det talades inte svenska som modersmål, vilket är det enda språk som syskonen behärskar. Socialsekreteraren ringde en av syskonen på fritids och då, över telefon, gav beskedet att nästa vecka ska du flytta till en annan kommun. Barnet var helt utlämnad och fick omhändertas och tröstas av ovetande fritidspersonal.
Föräldrarna rekommenderas nu att inte prata med sina barn i telefon och endast ett samtal i veckan rekommenderas, skriver barnens farmor och farfar.
Föräldrarna har gjort allt socialen önskat. De har gått föräldrakurser, de har lyssnat på föreläsningar och gjort scheman för vardagarna, startat i terapi och pratat med psykologer. Det är inte gott nog, föräldrarna rekommenderas nu att inte prata med sina barn i telefon och endast ett samtal i veckan rekommenderas.
I dagsläget finns ingen plan från socialen för hur hemförhållandena ska förändras och utvecklas för att föräldrarna någonsin ska kunna få hem sina barn. Vårt liv står på paus, inget kommer att bli sig likt igen – och den skrämmande känslan är att socialtjänsten vill få barnen att glömma sina föräldrar och anhöriga.
"Hjärtekrossad farmor och farfar"
Svar från Linköpings kommun:
Socialtjänsten har ansvar för att ge stöd, hjälp, men också skydd till de barn som är i behov av insatser från socialtjänsten. En orosanmälan som rör barn ska hanteras skyndsamt, det innebär att en skyddsbedömning kring barnets akuta behov ska ske inom 24 timmar. En orosanmälan kan leda till att en mer grundlig utredning görs, för att bedöma vilka behov ett barn har av insatser. I första hand ska insatser ges på frivillig väg och i barnets hemmiljö.
Ibland är det inte möjligt, utan ett barn kan behöva placeras utanför hemmet. Oftast sker det på frivillig väg, men ibland behöver det ske med stöd av tvångslagstiftning.
När det gäller barn som vårdas med stöd av tvångslagstiftningen ska vissa kriterier vara uppfyllda. Ett beslut om att barn ska vårdas med stöd av tvångslagstiftning fattas av en domstol, förvaltningsrätten, efter ansökan från socialnämnden. Anledningen till detta är att säkerställa en rättssäker process för alla parter. Det innebär bland annat att både barn och vårdnadshavare har ett juridiskt ombud som stöd och som för deras talan.
Socialtjänsten ska verka för att placerade barn ska kunna flytta hem, där det är möjligt och bedöms vara det bästa för barnet. När ett barn placeras bedöms om det är möjligt att göra en placering i barnets nätverk. Det bygger dock på att nätverket har förmåga att i första hand se till barnets behov och barnets bästa, och inte till de behov som de vuxna i nätverket har.
Dessa två perspektiv kan ibland vara svåra att hantera för nätverket och är därför en grund när man bedömer om en nätverksplacering är möjlig.
Jag beklagar att ni fått en negativ bild av hur socialtjänsten arbetar med barn i behov av socialtjänstens insatser. Ni får gärna kontakta mig om ni vill att era klagomål ska utredas mer grundligt utifrån det specifika ärendet.
Ulla Salmela Trosell, avdelningschef barn och unga, socialförvaltningen, Linköpings kommun