Svar på “Skyttedal skapar sitt varumärke “, 26/1.
Jag delar Christer Larssons synpunkter på att om man likställer Skyttedals uttalande om quisling med landsförrädaren Quisling är det för hårt uttalande och inte tillämpbart i det aktuella fallet. Däremot om det likställs med “svikare“ kan jag förstå att alliansväljare känner sig svikna.
Det är ju inte helt ovanligt att partier ändrar sin politik och känner sig mer hemma i den socialdemokratiska fållan, men det som i det här fallet förstärker sveket mot Alliansen är att C och L gick ut med att inte släppa fram vare sig SD eller Vänsterpartiet. Trots det så accepterade man att Löfven förde flera dagars långa förhandlingar med Sjöstedt som resulterade i ett löfte från Löfven att inte jämställa V med SD utan samarbeta med V i alla övriga frågor utöver de 72 som C och L ställt som ultimatum.
Det blev alltså i slutändan en av V:s medverkan beslutad regering med löfte av Löfven om fortsatt samarbete med V. Vi har således en fortsatt klart vänsterpåverkad regering i motsats till högeralliansen.
Vidare menar Larsson att jag givit SD en offerroll. Det har jag emellertid inte behövt göra för det har väljarna skött. Jag kan inte påminna mig om något annat parti i modern tid med sån växtkraft. Det jag vill värna om är den demokratiska processen. Jag märkte dock under valrörelsen att SD som beskylls för att vara ett främlingsfientligt parti för en i vissa sammanhang mer livsbejakande politik än övriga riksdagspartier.
Slutligen oroar sig Larsson över att Skyttedals agerande är till för att skapa sig ett eget varumärke överordnat omdömet. Den faran finns nog för samtliga partiföreträdare med risk för att de svåra frågorna som till exempel abortfrågan med flera sopas under mattan.