Svar till “Planerna rimmar illa med gröna ambitioner” (8/9).
Jag är inte på något sätt involverad i kommunens arbete utan en vanlig medborgare, men känner ändå att jag vill ge ett svar.
Janne Fredriksson verkar tycka att kommunen medvetet ”jävlas med folk som bor i Stolplyckan”, något jag tror är helt felaktigt. Tvärtom ingår det i kommunens uppdrag att förbättra för alla medborgare, oavsett var de bor.
För dig som just nu bor i Stolplyckan så känns det säkert som att ”det alltid varit så” på den platsen. Men så är det inte förstås, städer förändras hela tiden.
Stolplyckan byggdes för cirka 50 år sedan, innan dess var Stolplyckan och gräsmattan framför bebyggd av småhus, med gator och kvarter. Det var alltså helt annorlunda då.
Att gräsmattan inte bebyggdes samtidigt berodde på att den ytan reserverades för en tänkt stor trafikled som skulle dras upp för lasarettsbacken. Tack och lov byggdes den aldrig.
Men då kommunen har bestämt att aldrig bygga den trafikleden så kan man göra något bättre med den oanvända gräsytan. För ja, det är miljömässigt mycket bättre att bygga tätt än att bygga utspritt, det visar all forskning på området.
Om Linköpings kommun förtätar så blir det fler innevånare som kan gå, cykla eller resa kollektivt dit de ska, jämfört med om nybyggnation sker i utkanten av staden. Man behöver då inte heller bygga på produktiv åkermark.
Slutligen så tycker jag inte att man bör klaga på att byggnation sker i närheten när man bor i en stad. En stad är levande och föränderlig. Och även om byggnation medför olägenheter, så är det övergående. Så nej tack till dessa NIMBY-tendenser, mer YIMBY istället.