Man upplever stor oro inför framtiden när man ser hur våra samhällsfunktioner har raserats under de senaste tjugo åren. Takten på raseringen har inte minskat, utan tvärtom ökat. Det gäller sjukvård, läkemedel, skola, polis/rättsväsendet, försvaret, järnvägen, trafikverket m.m. Vad det beror på kan man naturligtvis spekulera om.

Vi äldre förvånar oss över varför den generationen som nu ansvarar för samhällets funktioner inte klarar av detta. Beror det på dålig skola och allmänbildning? Våra politiker och tjänstemän inom den offentliga sektorn verkar vara unga och saknar livserfarenhet. Är det en produkt av den flumskola som har bedrivits sedan 1960-talet? Det verkar också ha smittat av sig på dagens ungdom. Beror det på välfärden som gör att man inte behöver anstränga sig? Man får sin försörjning av samhället ändå.

Jag är också förvånad över varför vi har närmare 500 000 arbetslösa i Sverige idag, när det är brist på arbetskraft inom industrin och samhället i övrigt. Varför är man som enskild medborgare inte intresserad av att vidareutbilda sig för att anpassa sig till dagens kunskapskrav? Det finns hur stort utbud av utbildning som helst. Är det också ett välfärdssymtom? 

Personligen tycker jag att politiker och övriga ansvariga ska titta tillbaka på hur de tidigare generationerna klarade av att utveckla och bygga ut samhällsfunktioner som järnvägsnätet, elkraften, telefonin och försvaret under 1900-talet. Samma sak gäller skola och sjukvård. Är det okunskapen och egoismen som har tagit överhanden, eller har det utvecklats någon form av korruption i samhället?

Jan Svensson, Mjölby