Två pojkar på samma elsparkcykel tappade kontrollen, rammade min cyklande väninna när hon var på väg till stan. Med hjälp av en vänlig man tog hon sig upp från asfalten efter fallet och hem helt chockad. Det blev att besöka akuten: spricka på revben och en smärtsam höft. Händelsen skedde veckan före midsommar. Hon fick ingen mysig 75-årsdag, vi fick inga långa sommarpromenader, inga cykelturer. Tillsammans med en rullator i många veckor fick hon dela sin dag. Så när jag är ute, går eller cyklar, ser en eller flera övergivna elsparkcyklar, infinner sig känslan, efter ett par väl valda ord. Att på något sätt, bara låta dom försvinna.