Svensk fotboll befinner sig, som så mycket annat i Sverige, på ett sluttande plan. Att landslagets prestationer enbart skulle bero på förbundskapten Janne Andersson är dock att göra det enkelt för sig. Även om han har det yttersta ansvaret för lagets prestationer så måste man ju inse att han heller inte har världens bästa spelare att tillgå.
När det gäller den senaste snackisen om den havererade intervjun så var det förutsett. Det började redan i intervjun efter matchen mot Belgien. Tre talträngda experter och en ännu mer pratglad programledare fullkomligt kastade sig som rovdjur över Janne. Innan han ens hunnit greppa micken haglade angreppen över honom om varför han inte sett till att vinna över ett av Europas bästa lag.
Jag undrade om jag satt och tittade på ett korsförhör i en mordrättegång. Så när slutsignalen ljöd efter matchen mot Azerbajdzjan så messade jag till en kompis om han hade för avsikt att övervara inkvisitionen efter matchen. Han svarade att ”vi har ju vunnit så det blir bara snälla frågor som gör Janne på bra humör”. Men så blev inte fallet.
Janne blev helt tagen på sängen av den storm av kritik på hur han matchat laget och detta trots att man vunnit med 5–0, dock mot ett dåligt lag men ändå. Frågan är om inte sportjournalistiken, som ju förutom journalister nu också till största del utgörs av experter med stora egon, inte passerat en gräns och att man ska försöka hitta tillbaka till själva idrottsutövningen.
Ett idrottsevent består ju i dag till största delen av timslånga intetsägande analyserande försnack och eftersnack för att sälja billigt producerad tv-tid. Dags att hitta tillbaka till glädjen med idrott där även en förlust kan tas utan att det till varje pris måste spilla tårar och att kvastar ska sopa i alla lägen.