Om föräldrarna vill försöka stoppa skolnedläggningarna av oro för hur det ska påverka deras barn, borde de väl rimligen undvika att dra in barnen själva i den kampen. Som vuxen bör man naturligtvis säga att det kommer säkert bli bra hur det än blir. Sedan kan man kämpa så mycket man orkar för det man tror är bäst. När man såg och hörde barnen gråta förtvivlat och undra hur någon kunde vilja dem så illa, inser väl de flesta som står en bit ifrån att det som har gjort störst skada är föräldrarnas agerande, som har talat om för dem att de har en katastrof framför sig.
Jag har själv varit med om samma sak för ett antal år sedan, när min sons skola skulle läggas ner tills han började tvåan. Jag var upprörd och arg och gick på föräldramöten och argumenterade så mycket jag förmådde, men jag skulle aldrig drömt om att dra in honom i det. Min uppgift som förälder var naturligtvis att hjälpa honom att vara trygg i det som skedde.
Man häpnar över det oansvariga och omogna beteende som många föräldrar har visat. Eller kanske bristande förståelse för hur det påverkar deras barn.