Så var det dags igen. Det är bara ett drygt år sedan som de sammanhållna musikklasserna på Folkungaskolans högstadium lades ned. En process som föregicks av ett minst sagt uppseendeväckande förarbete. Otillräcklig för att inte säga undangömd eller direkt missledande information till politiker, lärare, föräldrar och inte minst till berörda elever. Svaga beslutsunderlag och taffliga konsekvensanalyser, ibland rena efterhandskonstruktioner.
Det här vet vi ju inträffade, och det uttalades tydligt från den politiska ledningen att man hade önskat en annan hantering av ärendet. Men nedläggning blev det och nu kör vi en vända till. Denna gång gäller det S:t Lars gymnasium.
Låt elever välja en utbildning som förvaltningen redan har bestämt inte kommer att finnas, ge besked om förändring när det blir svårt för elever att hitta en annan lösning, kommunicera att det är oundvikligt. Samma tillvägagångssätt, samma förvaltning. Samma brist på transparens och samma brist på respekt.
Den väsentliga skillnaden för processen är att det då (åtminstone enligt Folkungaskolans rektor) handlade om några av kommunens mest privilegierade barn.
Eleverna på S:t Lars tillhör i genomsnitt inte den gruppen. Om man tittar på offentligt tillgänglig statistik i ungdomsenkäten ”Om mig” kan man konstatera att många av eleverna har fått uppleva en hel del trassel under skolgången innan de sökte sig till S:t Lars. Av alla gymnasier i kommunen är det den elevgrupp som har högsta skattningen vad gäller besvär från oro/ångest och nedstämdhet. De ligger lägst vad gäller skattat föräldrastöd i skolarbetet och de är den grupp som visar klart lägst tillit till samhällets skyddsnät.
Det är i ljuset av det man ska lägga den fantastiska verksamhet som S:t Lars bedriver. I samma undersökning ligger de högt i jämförelse med andra skolor vad gäller andel elever som känner sig glada en vanlig skoldag, högt vad gäller andel som känner sig duktiga och inte minst: klart högst av alla skolor vad gäller andel elever som känner sig motiverade en vanlig skoldag. Det finns mängder av nuvarande och tidigare elever som vittnar om att skoltiden på S:t Lars blev en vändpunkt i deras liv.
Det är ju en skatt som kommunen har i denna verksamhet, som vilken annan kommun som helst i Sverige skulle vara stolta över. Det pratas om att underskottet är en knapp miljon per år, vilket är tramspengar i sammanhanget. Schabbla inte bort den här tillgången också i ännu en process av skrupelfri internbyråkratisk maktkamp.