Östgötatrafiken har effektiviserat sina busslinjer utifrån ett ”helhetsperspektiv” som gäller den arbetsföra befolkningen. Detta har bland annat skett på bekostnad av de äldre som är mycket beroende av busslinjerna för att kunna behålla sin självständighet, vara aktiva och därmed må bra fysiskt och psykiskt och i slutändan inte belasta vården, som är väldigt dyr.
Ur ett ekonomiskt samhällsperspektiv är det därför viktigt att även ta reda på vad de äldre behöver, inte bara de unga och arbetsföra innevånarna. Att ha nära till en busshållplats kan vara mycket betydelsefullt i vardagen för att bibehålla sin självständighet och skillnaden mellan isolering och depression. Att kunna åka till till exempel tandläkaren, sjukhuset, träffa vänner eller bara till stan med bussen.
Alla äldre är inte berättigade till färdtjänst, eller orkar sitta på en långsam servicelinje, om de sedan ska vara hos till exempel tandläkaren.
Den så kallade effektiviseringen av busslinjernas nya dragning, att spara några minuter på att inte åka inom till lättillgängliga hållplatser har visat sig ha stora konsekvenser för många äldre i Linköping med omnejd.
Vi måste ta hänsyn till våra äldre i effektivitetstänkandet och undvika diskriminering.