Efter en händelse i våras blev jag tilldömd en samhällstjänst på 40 timmar. I våras. Nu har augusti förlöpt och jag har fortfarande inte fått någon plats för att avtjäna min samhällstjänst. Den som är satt i skuld är inte fri. Jag vill bli fri.
Frivården säger att det är svårt att skaffa fram en plats, dels på grund av semestern, dels på grund av att det är svårt eftersom jag har så ”höga krav”, och frivården ansåg att jag själv kunde skaffa fram en plats. Dessa tjänsteärenden ska hanteras skyndsamt. Sex månader kan jag anse inte är skyndsamt.
Jag, en kvinna mitt i livet med en ynka fortkörning sedan tidigare, tycker att det inte borde vara så svårt. Jag har haft förslag att jag kan åka till andra städer. Jag har själv kommit med förslag på plats, där jag efter att jag talat med innehavaren fått plats. Men den dög inte enligt frivården. Varför ville inte frivården berätta. Att det varit semestertider ska inte påverka, det händer varje sommar. Och mina ”höga krav”?
Det enda önskemål jag har haft är att jag inte vill att min dom ska utbasuneras vitt och brett. Varför kan man undra? Låt mig då förklara. För det första: jag skäms. För det andra: det är inte speciellt intressant och man kanske inte behöver gotta sig i andras olycka. För det tredje: jag vill att ni dömer mig utefter mina värderingar, min moral och den etik som vägleder mig i mitt liv, inte på grund av ett epitet som domstolen har satt. Som inte heller berättar vem jag är.
Jag upplever att jag blir behandlad som en mycket kriminell person som ska bestraffas så mycket som möjligt. Att frivården inte klarar av sitt uppdrag är ganska uppenbart i mitt fall.
Den som är satt i skuld är inte fri, och jag vill bli fri. Jag har mina händer bakbundna och finner denna situation hopplös.