Vi diakoner i Linköpings domkyrkopastorat och Equmeniakyrkan är djupt oroade över Lotsens eventuella avvecklande. Vi är övertygade om att kommunen endast gör en besparing på kort sikt och som kommer att visa sig bli en ökad kostnad på lång sikt.
Vi tror att ett avvecklande av verksamheten leder till ökad fysisk och psykisk ohälsa med den följd att samhällsekonomiska utgifter för sjukvårdsbesök och medicinering ökar. När regionen ska bantas kan vi även förvänta oss längre vårdköer. Sammantaget kommer alltså den försämrade hälsan hos Lotsens besökare att kosta. Det kommer även bli ett ökat tryck på övriga verksamheter i vår stad.
Vad bygger vi detta på? Hur kan vi dra dessa slutsatser?
När kommunen stänger daglig verksamhet sommartid ökar antal människor som söker sig till kyrkorna. En grupp människor som far extra illa. Dessa personer blir rotlösa och vet inte vad de ska göra med sina dagar. De som inte blir sittande hemma söker sig ofta till kyrkan för att bryta sin isolering.
Som exempel kan nämnas att många blir sittande i S:t Larskyrkan under dess öppettider, från klockan 11–15. De ger uttryck för en känsla av meningslöshet och vet inte vad de ska göra med sina lediga dagar. De saknar struktur, känner sig ensamma och förtvivlade.
Kyrkan har en öppen och inkluderande gemenskap, men kan inte ta över kommunens ansvar för den här typen av verksamhet. Vi förmår heller inte möta det ökade behovet av mötesplatser för dessa människor. Människor som behöver kompetent personal utifrån deras behov, något som de får på ett fantastiskt fint sätt på Lotsen.
Vi diakoner i Linköpings domkyrkopastorat och Equmeniakyrkan vill verkligen att ni tänker om och låter Lotsens viktiga arbete få finnas kvar i vår stad.