Svar till Maria Charlie Westerling.
En vanlig svensk mamma skriver om sin ångest. Över det absurda som sker i vårt land när vi stänger dörren för asylsökande flyktingar. Vi ser oss omkring och ser ett materiellt överflöd som blir större och större år för varje år. Vi ser oss omkring och verkar tro att situationen i vårt land är det normala i världen - att vi levt i ett land med fred och stabilitet i över 200 år. Vi ser att barnkonventionen blir lag för barnen i vårt land. Jag förstår inte. Hur kan vi sända tillbaka barnfamiljer till Afghanistan, ett land där det varit krig och instabilitet sedan 70-talet? Hur kan vi sända tillbaka en barnfamilj till ett av världens farligaste och fattigaste länder? Hur kan vi säga att vi inte har råd att vara medmänskliga? För mig är det totalt absurt och obegripligt. Vårt materiella välstånd och jakten på fler prylar och finare bilar gör oss blinda. Man hävdar att vi inte har råd att vara generösa. Det politiska spelet offrar barn, föräldrar och människor som är precis som du och jag. Vi har absolut råd att vara medmänskliga och generösa. Det handlar om vilja. Det handlar om politiskt mod. Det handlar om vilken värld vi vill leva i. Det handlar om dig och mig, om att öppna våra ögon och se. Se varandra i ögonen, ta ansvar och handla för en medmänskligare värld.