Vår rädsla för döden handlar säkerligen om, att vi fråntas det som gör oss till vilka vi är, vår egen identitet. Rädslan för döden gör att vi använder uttryck som gå bort, somna in eller lämna jordelivet.
Vi är medvetet eller omedvetet präglade av våra religioners syn på döden. Vid en jämförelse mellan islams och kristendomens syn på döden upptäcker man skillnader. Själen och själens överlevnad är bland de mest betydelsefulla frågorna i islam. Koranen framhåller själens originalitet, själens oberoende av kroppen och själens överlevnad efter döden.
I Bibeln kan man läsa att döden inte tillhör Guds goda skapelse. Enligt Bibeln har döden drabbat vår värld som en följd av vårt syndfulla leverne. Döden hör därmed till det onda i livet, den sista fienden som ska besegras, säger Paulus i första Korintierbrevet. Dödens tomhet är något onaturligt och fientligt i Romarbrevets åttonde kapitel.
Den som saknar rädsla för döden sätter nog likhetstecken mellan sin egen identitet och själen. För om själen överlever, så överlever ju även identiteten. Och då behöver man ju varken frukta döden eller hitta på förskönande omskrivningar för den.
Filosofen Sokrates syn på döden knyter ihop islamisk och kristen uppfattning. Själen kommer enligt filosofen Sokrates att fortsätta existera efter döden, men vad som händer med själen efter döden är beroende av hur människan levt sitt liv. Där har vi människor över hela världen ett stort ansvar, inte bara för oss själva och våra medmänniskor. Klimatets “överlevnad” är också beroende av hur vi lever våra liv.
Claes Thulin