Asfalten som sedan lades ovanpå var för skolan som blev till en grund för våra drömmar. Husen som byggdes i den nya förorten ritades för ett liv som aldrig kunde ta slut.
Jag kände ingen oro. Vi föddes inte med minnen av atombomberna.
Vi talade inte om koncentrationslägren. Ändå hade det bara gått tio år sedan bomben över Hiroshima och Auschwitz befrielse.
Framför oss såg vi en väg av möjligheter och framåtskridande.
Många av oss hoppades ändå på en präriebrand som skulle skapa mer rättvisa i världen. För även om världen verkade vara den bästa hittills var den inte perfekt.
Vi förde därför våra strider. Det kan ingen ta ifrån oss även om jag nu kan tänka att vi kunde gjort mer för världen. Men vi kände inte till ordet koldioxidekvivalenter eller ens ordet klimatförändring. Och det är nu det gäller. Nu när varje tiondels grad av global uppvärmning är så betydelsefull att hejda.
Skitåret 2020 har förhoppningsvis lärt oss hur det ska gå till. Att vi bara behöver samla oss till gemensamma lösningar. Att vi har de resurser och besitter de kunskaper som krävs. Att det därför kommer att vara möjligt att hejda den globala uppvärmningen och nå klimatmålen från Paris 2015.
Hoppet om detta tar jag med mig in i 2021.