Svar på "Uttryck för uppskattning bör ske hänsynsfullt", 13/12, med flera.
En internationellt bevandrad publik vet att det ropas bravo efter varje uppskattat musikframträdande världen över. Och att det startar så snart som dirigenten har slagit av musiken. Då är det publikens tur att ta till orda och visa sin uppskattning, och det förstår en vaken och entusiastisk publik.
Att vänta med glädjen, vem kan göra det! Den kommer spontant och från hjärtat som ett tecken på tacksamhet. Vilket man väljer, bravorop eller applåder, är ju upp till var och en. Kanske att bravoropen många gånger är ett mer äkta uttryck för uppskattning.
Ett tips till konserthusledningen kunde vara, att i programmet skriva, att det är ok att ropa bravo så snart dirigenten slagit av musiken.
Samtidigt vill jag citera Olga Tokarczuk, där hon säger i en av sina böcker, att vi måste se till att värna rörelsen i livet, så inte djävulen hinner i fatt oss. Dit hör också att ropa bravo. Det önskar jag att Gunnar och hans likasinnade vill förstå. Lämna bubblan, låt den stanna kvar hemma i soffan, och förena er med bravoropen och applåderna med den övriga konserthuspubliken. Då får ni uppleva den verkliga magin!
Själv kommer jag att fortsätta att ropa bravo och visa min uppskattning av musikerna, men också av kompositörerna som skrivit all denna fantastiska musik, även med risk för att bli påhoppad. Annars är det möjligt att Crusellhallen får epitetet Liksellhallen, som någon litet skämtsamt sa. Alltså, allt för Konsten. Och ett stort tack till alla bravovänner!
Bo Stolpstedt