Jag har upplevt att det finns en del problematik inom kommunen när det gäller boendestöd. Kommunens mål verkar vara att främja självständighet, men den definition de använder av begreppet "självständig" tycks vara att en person klarar av att utföra uppgifter helt utan hjälp. Detta skiljer sig från hur de ser på självständighet vid användning av hjälpmedel, där de verkar anse att en person fortfarande är beroende av stöd.
Detta synsätt leder till en strävan att minska den tid som beviljas för boendestöd. En sådan standard kan fungera väl vid mental ohälsa, som i många fall är tillfällig, och där målet är att personen ska återhämta sig och klara sig själv på sikt. Men när det gäller personer med psykiatriska funktionsnedsättningar, där problematiken oftast är livslång, blir detta förhållningssätt problematiskt. Här behöver man i stället ställa sig frågan: Vad är viktigast – att uppnå en högre grad av självständighet enligt kommunens definition, eller att säkerställa en bättre livskvalitet för individen?
Jag ser boendestöd som ett hjälpmedel, precis som en rullstol är för personer med rörelsenedsättning. En person som behöver en rullstol kommer inte att sluta använda den efter en viss tid, eftersom den är nödvändig för att upprätthålla rörlighet och självständighet. På samma sätt bör boendestöd betraktas som ett långsiktigt hjälpmedel för dem som behöver det.
För mig innebär självständighet inte att man klarar sig helt utan stöd, utan att man har möjlighet att göra så mycket som möjligt med rätt hjälpmedel och stödinsatser.
"Saga som har autism"
Svar från Linköpings kommun:
Att arbeta med ett rehabiliterande förhållningssätt innebär att ta till vara den enskildes egna resurser och förmågor.
Det är viktigt att stötta och uppmuntra till egen problemlösning och eget handlande i det dagliga livet. Genom boendestöd – en av flera insatser som socialtjänsten erbjuder – får den enskilde ett individuellt utformat stöd med målsättningen att kunna bli så självständig som möjligt och delaktig i samhällslivet.
Boendestöd är en behovsprövad insats. Det innebär att så länge den enskilde är i behov av stödet för att uppnå en skälig levnadsnivå, samt om behovet inte kan tillgodoses på annat sätt (genom den service som finns tillgänglig i samhället, eller genom andra mer lämpliga insatser), har den enskilde rätt eller fortsatt rätt till insatsen.
Angelica Freeman, avdelningschef avdelning vuxna, socialförvaltningen, Linköpings kommun