Svar på nyhetsartikeln "Sex elever fick fel diagnos – gick sex år på särskola på fel grunder" (22/8):
Plötsligt händer det. Kommunen har upptäckt att sex elever felaktigt har gått i särskola. Kommunen har anmält sig själv, en Lex Maria-anmälan. Mycket beröm till Mjölby kommun. Men.
All skuld läggs på kommunens skolpsykolog. Den personen har även avslutat sin anställning i kommunen. Psykologen hade ställt en ”felaktig diagnos”. Detta är att fly.
Jag har 39 års erfarenhet som lärare, och att enbart skylla på psykologen, anser jag vara ynkligt. Redan 2002 reagerade jag mot att en av mina elever skulle placeras i särskola, men skolledningen ansåg att jag enbart var besvärlig. Då hade jag 33 års lärarerfarenhet, så jag hade hyfsad koll. Att jag ansåg att en elev klarade sig hyggligt måste väl vara något att vara glad över. Det var märkligt. Då började jag fundera … Detta kom jag fram till:
Det har i alla tider varit så att vuxna svikit barn. Det råder en hysterisk jakt på diagnoser i vårt samhälle, framför allt när det handlar om barn. Ofta felaktiga diagnoser. Det är endast en diagnos som är säker, nämligen att det gäller barn. Många lärare och rektorer är oengagerade, och tycker att det är skönt att lämna över allt ansvar på skolpsykologen. Psykologen gör ett IQ-test, och då kan man räkna ihop poäng, och då känner man sig trygg i att bedömningen är korrekt. Det är skolan i ett nötskal. Det avslöjar en pinsam okunnighet. Barn från trassliga hem, dyslexi, mobbing, dålig arbetsro kan inte prestera sitt bästa jag.
Nu kommer jag att tänka på Amerika. Där sitter människor i fängelse, dömda för mord, som de erkänt. Det har senare visat sig att de varit oskyldiga. Varför erkände de mord som de inte begått? Du får själv komma på vad jag vill ha sagt.
Glädjediagnoser är mycket vanliga, anser jag. Skolan har alltid gjort felaktiga särskoleplaceringar. Tusentals barn har under åren fått diagnosen utvecklingsstörd felaktigt och placerats i särskola. Det kan jämställas med tvångssterilisering. Dessa ungdomar får inte de livschanser de har rätt till.
Jag inser att det inte är enkelt då det handlar om tusentals ungdomar. Har Mjölby kommun ryggrad att gå längre tillbaka i tiden och ge fler ungdomar upprättelse? De som i dag är 25 år, 28 år och så vidare. Kan en ”felaktig diagnos” bli för gammal? Så är det ju inte inom sjukvården.