Arbetet ger arbetskamrater – det ger stimulans, utveckling. Det ger tillfredsställelse av att ha uträttat något och man sover gott om natten. Det är också viktigt att känna sig behövd.
Själv arbetade jag i mina aktiva år 50–60 timmar i veckan, hann ändå med livspusslet, och mådde bra av detta.
Semestrar blir ofta långtråkiga och särskilt regniga somrar kan det bli svårt att hitta på något som stimulerar.
När det är som mest hektiskt kan det vara frestande att se fram mot den eviga semestern, pensionering. Men att sluta sitt arbete för pensionering är faktiskt den tredje störa livskrisen, efter skilsmässa och att förlora ett barn. Jag känner många som blivit jätteglada när gamla arbetsgivaren, efter pensionering, ringt och bett dem ställ upp några veckor.
Jag tror inte på fackföreningsledare som menar att vi inte orkar ett helt arbetsliv med dagens tempo. De har fel. Arbetstempot var lika högt förr. Alla generationer anser att deras arbetstempo är/var högst och då orkade man. Det är inställningen det handlar om. Är glaset halvfullt eller halvtomt?
Det mest skrämmande med dagens arbetstidskonflikter är att motivationen och arbetsglädjen förstörs. Fackföreningsledare som drar ner arbetsglädjen och eldar upp sina medlemmar har grovt missuppfattat sitt uppdrag. Fackföreningsledare skall i stället motivera sina medlemmar över hur bra och stimulerande arbeten de har, arbeta med att medlemmarna får bra utbildning och arbete i en så stimulerande och säker miljö som möjligt, och förstås arbeta med lönerna. En fackföreningsledare borde vara så bildad att de förstår vad som är möjligt och rimligt utifrån samhällets åldersstrukturer, välfärdskrav och skatteunderlag.
Dags att vända den nedåtgående spiral som har startat när det gäller arbetsglädje, till en uppåtgående. Avskaffa normen att arbete är tråkigt. Arbete är roligt.