I dag är det 500 år sedan Gustav Vasa valdes till kung i Strängnäs. Han är en central gestalt i svensk historia och anses ofta vara den som skapade nationen Sverige. Under hans styre sägs vårt land ha blivit en modern stat. Den allmänna bilden av honom är tämligen positiv, men det beror på att den fortfarande är präglad av hans egen propaganda och historieskrivning. I modern forskning framkommer sanningen att Gustav Vasas regeringstid präglades av ett mycket brutalt styre och att hans meningsmotståndare mördades på löpande band.

Ett av Gustav Vasas mer kända beslut är att han avskaffade valkungadömet. Vid riksdagen i Västerås 1544 drev han igenom att Sverige skulle vara en arvsmonarki. Tidigare hade kungarna valts: ”Nu är till konungariket i Sverige konung väljande och ej ärvande”, som det står i Magnus Erikssons landslag från 1300-talet.

Efter beslutet i Västerås går tronen i arv. Även om kungar från nya släkter har installerats sedan dess är arvstanken fortfarande intakt. För alla andra jobb är det en övergiven idé att barn ska ärva sin sysselsättning, men alltså inte när det gäller landets högsta offentliga ämbete. Lika ologiskt är det att innehavaren av statschefsposten anses representera alla andra svenskar, men att detta inte kräver något mandat från dem som ska representeras.

Vi röstar fram personer till uppdrag de gånger där förankringen är viktigast, och där det handlar om andra färdigheter än rent yrkesmässiga. Därför väljer vi riksdagens ledamöter. Att vi fortfarande överger den demokratiska valmetoden just när statschefsuppdraget ska delas ut är föråldrat och faktiskt pinsamt för ett land som gärna ser sig som en demokratisk föregångare.

Med Gustav Vasas introduktion av arvsmonarkin uppstod också tanken på kunglighet som en egenskap som bara vissa människor kan ha, nämligen idéen om det blåa blodet. I ett valkungadöme behövdes ju ingen sådan idéöverbyggnad, även om kungarna valdes ur en snäv stormanskrets. Ännu i dag anser många att kungligheter bör visas en slags underkastelse som inte gäller några andra. Statsministern hälsar medborgaren på med rak rygg. Kungen bugar undersåten för.

Att tanken om det särskilt kungliga lever kvar illustreras kanske bäst av de återkommande tidningsartiklarna som berättar om när kungafamiljen gör vanliga saker. Titta, Carl Gustaf Bernadotte kör bil! Titta, Victoria Bernadotte vandrar med sin familj!

Att vanligheterna blir nyheter förutsätter en syn på kungligheterna som någonting annat än vanliga människor. Annars skulle ju inga utropstecken behövas, inga rubriker skrivas. Talet om kungafamiljens förbluffande vanlighet förstärker paradoxalt nog idén om det speciella kungliga. Familjen Bernadotte beter sig inte som folk gör mest trots sin ”kunglighet”, utan för att de är vanliga människor (fast rikare). Det är just det som gör det så märkligt att medborgare ska vifta med flaggor framför just denna 77-åring från Ekerö. Lika märkligt är det att hans barn och barnbarn också ska hyllas på samma sätt. De har inte gjort något för att förtjäna hyllningar annat än att låta sig födas.

I en modern demokrati ska medborgarna välja statsmaktens utövare och representanter. Rätten att representera dig kan ingen ärva, den är din att ge. Det är hög tid att Sverige följer länder som Finland och Island. En övergång till republik skulle inte vara ett språng ut i det okända. Tvärtom, de flesta länder där ute är trots allt republiker och trivs utmärkt med det. Avskaffa Gustav Vasas arvsmonarki och inför republik!