Nu talas det i stället om att flytta olika typer av kirurgi från US till andra sjukhus i Region Östergötland. Detta gör oss än mer oroade, skriver läkarna.
Vi arbetar som gynekologiska tumörkirurger på Universitetssjukhuset i Linköping och vårt yrke är fantastiskt på så många sätt. Att möta cancerpatienter fyller arbetet med mening. Bota, lindra, trösta, det är meningsfullt. Vi vet att vi gör en bra insats. När vi får möjlighet. I flera år har vi sett hur denna möjlighet minskar.
Under pandemin trängdes den vanliga vården undan och det hänger kvar. Vi talar om tillgången på operationsutrymme. Det är Anestesi, operation och intensivvårdskliniken (Anopiva) som tillhandahåller personal, utrustning och lokaler för opererande kliniker. Bukkirurgi för gynekologiska godartade åkommor har vi sedan pandemin behövt skala bort och hänvisar vidare till bland annat Norrköping. Detta medför bland annat begränsning av vidareutbildningen av våra yngre kollegor.
Trots detta har vi nu nästa lediga operationstid för patienter med cancer eller misstänkt cancer om 13 veckor. Den kvinna vars remiss vi bedömer i morgon får väntetid på upp till 13 veckor! Andra kliniker på US har det lika illa.
Varför har vi då dessa köer?
Problemet ligger inte hos kvinnokliniken, vi har kirurger och personal för eftervården. Problemet beror på att Anopiva har brist på framför allt operationssjuksköterskor. Detta medför att vi och andra kliniker som numera i princip enbart opererar cancer får begränsad möjlighet att operera just cancerpatienter. Det har inte hjälpt att Region Östergötland i besparingssyfte begränsar anställning av hyrpersonal.
Vi har för tillfället tillgång till cirka 40 procent av det operationsutrymme vi skulle behöva. I stället skickar vi de patienter vi kan till andra kliniker i landet, till höga kostnader. Denna kostnad läggs på vår budget, trots att det är Anopiva som inte kan möta operationsbehovet.
Hur ska man försvara detta för oroliga patienter och deras anhöriga? De som riskerar att cancern sprider sig i väntan på operation och kanske inte längre kan botas. Patienter som med rätta är uppgivna och rädda. Det finns riktlinjer för inom vilken tid canceroperationer bör utföras. Vi är just nu mycket långt ifrån att uppfylla dessa riktlinjer.
Vår klinik blöder, sjukhuset blöder. Vi är i en situation där vi snart börjar förlora kompetens, där möjligheter att lära upp yngre kollegor försvinner och förtroendet för vårt universitetssjukhus dalar. De långsiktiga konsekvenserna riskerar att bli omfattande för US.
Anopivas verksamhetschef och centrumchef, vårddirektörer, regiondirektör och politiker verkar inte ha insett allvaret. Det har tillsatts grupper på olika chefsnivåer som arbetat med problemet, men inte kommit med någon lösning på två år. Vad vi vet finns det ingen tydlig övergripande plan och strategi.
Vad görs för att bemanna sjukhuset med fler operationssjuksköterskor? Den trogna operationspersonalen sliter och gör ett utmärkt jobb. Lyssnar man på dem som jobbar kvar? Frågar man dem vad som kan göras för att lyckas anställa nya operationssjuksköterskor?
Nu talas det i stället om att flytta olika typer av kirurgi från US till andra sjukhus i Region Östergötland. Detta gör oss än mer oroade, att skala bort sjukvård leder i det långa loppet till generell kompetensbrist med risk för att erfarna och nyutbildade kollegor och övrig personal fortsätter att söka sig bort från regionen. Man tänker alltför kortsiktigt. Om detta fortsätter ett par år till kommer inte universitetssjukhuset ha kompetensen kvar på de opererande klinikerna heller.
Till slut är allt som kvarstår att lindra och trösta.