I frågor som rör fördomar och diskriminering är det ofta andras, men inte våra egna, beteenden som vi kritiserar.  Vi förfasas över orättvisor och förväntar oss vanligtvis att någon annan ska börja ta ansvar. Det är kanske inte så konstigt att förändring dröjer, om ingen själv tar det första steget? 

I vårt samhälle härskar vissa bestämda normer. Avvikelser från normen värderas lägre och detta genomsyrar allt. Normen är vår måttstock och vi reagerar instinktivt, ofta omedvetet, på det som avviker. Vi reagerar med mindre förståelse och tålamod. Under press förstärks det ytterligare, vi tappar lättare förståelsen för andra och deras situation. Risken är stor att vi håller individen personligt ansvarig för det som beror på strukturella orättvisor. 

Är allmänläkaren fri från fördomar? Nej, självklart inte. Ingen går fri. 

Normen är stark och seglivad. Vi tenderar att se och lyssna till det som stämmer överens med vår övertygelse om normens suveränitet. Vi blir blinda för det som talar för motsatsen. Vi väljer bort möjligheter att bli motbevisade. 

Att inse och erkänna mina fördomar för mig själv väcker obehag och skam. Jag vill tro mer och bättre om mig själv. Att erkänna det för dig som läser detta, kanske vän eller patient, har varit med viss tvekan. Kan jag förvänta mig fortsatt vänskap och förtroende efter detta? Jag väljer att ta risken. 

Jag vill nämligen ha förändring och jag tror mer på förändring som börjar frivilligt hos mig, än förändring jag försöker kräva av någon annan. Om jag står kvar kanske jag blir stående för alltid. Om jag står ut med obehaget att ta första steget så rör jag mig åtminstone och kanske följer någon i mina spår.

Rådande norm fortsätter att påverka mig och mina reaktioner. Jag kan inte styra över vilka impulser, automatiska tankar eller känslor som uppstår i min kropp. Men jag kan öka min medvetenhet om mina fördomar, ifrågasätta normen och aktivt välja ett beteende som för mig i en riktning förenligt med mina värderingar. Jag vill stå upp för alla människors lika värde och rätt till lika förutsättningar.

Jag vill be om ursäkt till er, som har råkat ut för de fördomar jag inte var medveten om att jag hade och för de fördomar jag fortfarande bär. Vägen mot en värld fri från fördomar är lång. Resan framåt börjar inåt. Gör du mig sällskap?

”Även om vi arbetar för att förändra världen till det bättre, så är denna idealiska destination långt borta. Under tiden måste vi göra vårt bästa för att reparera, revoltera och förlåta.” (Malin Fors, boken Makt och privilegier i psykoterapi)