Jag började arbeta som läkare 1987. Blev landstinget trogen i 30 år. Då bestämde professionen över sjukvårdens prioriteringar och vad som behövde göras i tur och ordning. Enligt svensk lag. Sedan svängde det långsamt.
I dag bestämmer lekmän (politiker och administratörer) över sjukvårdens prioriteringar och innehåll. Och hittar på nya administrativa utmaningar och finansieringstrix varje vecka. Det är som om, ett analogt exempel bara, ett gäng snickare, elektriker, gjutare, rörmokare och så vidare skulle bygga ett nytt flerfamiljshus i staden; då väljer man som ansvariga byggledare, folk som plockas från restaurangbranschen eller vilken annan bransch som helst, där kunskap och utbildning inom området saknas helt.
Återför ansvaret för sjukvården till professionerna (undersköterskor, sjuksköterskor, läkare), så kommer arbetsglädjen långsamt att återkomma, likaså engagemanget, yrkesstoltheten och uppoffringsviljan. I dag är ju allt detta tyvärr borta på grund av ren okunskap om ledarskap och hur människors medfödda motivation kan användas i alla parters intressen.