Svar till ”Ingen ställer frågan: Vad har du varit med om?” (1/4):
Rubriken är perfekt. Texten är drabbande. Är vi rädda för svaren när vi inte frågar våra nyanlända vad de varit med om eller är det den svenska försiktigheten som spökar? Kanske är vi alltför ivriga att försöka förklara hur vårt land fungerar. Att som flykting eller bara ny på en ort bli inspekterad av andra, är i sig inte så konstigt. Vi tvekar alla inför det okända, men i bästa fall är vi bara nyfikna och villiga att integrera det nya – annorlunda – i vår tillvaro. Frågan ”var kommer du ifrån?” kan jämställas med ”vem är du?”. Som vädret. En starter.
Vi människor passar aldrig in på alla plan, våra identiteter i olika sammanhang kan bidra till utanförskapskänslor. I mitt yrkesliv har jag slagits av hur ofta just nyanlända flyktingbarn med emfas hävdar att de vill bli läkare eller lärare. Jag tänker att det är en effekt av att det är yrken barn kommer i kontakt med och som innehas av människor de blir sedda av. Ibland beror det förstås på en stark drivkraft att vilja göra skillnad. Vi önskar alla att varje enskilt barn ska bli bemött med respekt för sina uppfattningar, ta del av andras och få möjlighet att reflektera över dem, samt få utvecklas utifrån sin potential. Det ligger i förskolans och skolans uppdrag.
I den pågående flyktingkrisen som följd av Putins angrepp på en demokratisk stat har Europas länder öppnat sina dörrar på vid gavel. Det sägs skilja sig från andra flyktingströmmar och slutsatsen anges som att vi har lättare att ta emot ukrainare för att deras land ligger närmare och att de mer liknar oss, samt att det nu är främst kvinnor och barn som flyr. En delförklaring helt säkert. Men de flesta i Sverige hade nog ingen särskild relation till Ukraina före kriget. Kvinnor anses tydligen ännu behöva skyddas mer än män och det krävs inte att kvinnorna stannar och strider. Barnen måste skyddas från kriget oavsett kön och då följer traditionellt mammorna med som omsorgsgivare. En annan möjlig slutsats är att det just är Ryssland som anfallit. För i Sverige finns sedan historisk tid en ”rysskräck”, vilken sitter som en krypande fasa i ryggmärgen. När en diktator anfaller ett land som håller på att bygga upp sin demokrati så gör det ont i vår svenska folksjäl.
Men vår översvallande humanitet i nuläget kan snabbt svalna om integrationen inte blir så enkel och smärtfri som många hoppas. Låt oss därför reflektera över vår värdegrund och se till att allt flyktingmottagande blir hållbart, likvärdigt och människovärdigt på alla plan, från den enskilda individens insatser och bemötande, till statliga åtgärder.